Bayreuther Festspiele 2022

Årets Bayreuthfestspel var unikt så till vida att det var första gången någonsin som två produktioner hade premiär under en och samma sommar i festspelshuset. Årets upplaga inleddes med Tristan och Isolde och därpå följde en nyproduktion av Nibelungens ring. Dessutom hade Lohengrin nypremiär och utöver det spelades också Den flygande holländaren och Tannhäuser.

Tristan och Isolde gavs bara två gånger och jag såg den andra föreställningen. Regissören Roland Schwab – regielev till Götz Friedrich – och scenografen Piero Vinciguerra hade iscensatt kärleksdramat som en modernare version av Wieland Wagners Neu-Bayreuth-anda. Scenografin var stående genom de tre akterna, där ljus- och bildmoment ändrades inom den stående ramen. Det liknade mer en installation. Regin tog hellre ett helhetsgrepp kring miljön än i en djupare personinstruktion. Det kändes som sångarna själva fick fylla i efter bästa förmåga när regin svek. Det var symtomatiskt för flera av årets uppsättningar.

Den marina miljön och skeppet i första akten av Tristan lyste med sin frånvaro. En oval scenplatta utgjorde spelplatsen och upptill var det en stor elliptisk öppning ofta ut mot en stjärnprydd evighet, lite science fiction-artat. Allt detta förstärktes av Nicol Hungsbergs ljussättning och Luis August Krawens videoanimationer. Under kärleksduetten i andra akten belystes den transparanta scenplattan av häftiga ljusvirvlar, likt en aldrig sinande virvelvind, ja, som en tsunami.

Det minnesvärda var sångarnas insatser och orkesterspelet under Markus Poschners ledning, som trots få repetitioner på grund av sent dirigentbyte fick fram ett fint flöde och en varm klang ur det övertäckta orkesterdiket. Österrikaren Poschner är till vardags chefsdirigent för Bruckner-Orchester i Linz och med den har han tidigare dirigerat Tristan och Isolde.

Stephen Gould, som nu är sextio år, visar inga som helst ålderstecken utan tar sig igenom Tristans parti helt utan ansträngning. Han är också en stor scenpersonlighet och fyller ut rollens alla schatteringar. Enda lilla minuset är att han inte är lika övertygande i de mer lyriska avsnitten. Hans Isolde, Catherine Foster, har också stora röstresurser och hon står på utan att svikta i de två första akterna. Kärleksdöden blev inte den apoteos som väntat och det berodde mer på Poschners långsamma tempi. Här borde Foster ha fått ett snabbare tempo.

Även Ekaterina Gubanova (Brangäne) gjorde en mycket solid insats med både bett och fint legato i vaktsången. Basen Georg Zeppenfeld (kung Marke) är som alltid en av stöttepelarna i Bayreuth. Här med en balsamisk monolog. Markus Eiche sjöng Kurwenals roll kultiverat utan att som många andra barytoner hojta sig igenom partiet. Olafur Sigurdarson gjorde avtryck som Melot; han stötte inte sitt svärd i Tristans kropp, utan ljusrörsstavar sänktes ner från scenvinden och precis när de ska genomborra kroppen går ridån.

I slutscenen dyker ett äldre statistpar upp i fonden. De går åt var sitt håll runt ellipsen för att sedan till slut återförenas på förscenen tittande ut mot publiken. Det var ett slut i kitschigaste laget.

Under mina 40 år som festivalbesökare i Bayreuth var detta min fjärde Tristan-uppsättning och jag har fortfarande Jean-Pierre Ponnelles iscensättning i gott minne. Den var rent optiskt den mest estetiska av dem alla. Heiner Müllers (1993) utspelade sig i klaustrofobiskt sterila scenrum vilket förstärktes genom ljussättningen och Christoph Marthalers version (2005) med Nina Stemmes Isolde var inspirerad av både Buñuels film L´Age d´or och Becketts pjäs Slutspel.

Sommarens stora begivenhet väntades den femtonde iscensättningen av Nibelungens ring sedan uruppförandet 1876 bli. Blev det så? Nej! Den 33-årige österrikaren Valentin Schwarz hade anförtrotts uppgiften och trots att han fått gott om tid att koncipiera sin version under coronapandemin blev det ett rejält mischmasch. Här fanns ingen bärande idé om varför man sätter upp Ringen, inte heller någon ideologisk genomförd tanke om tetralogin. Jag såg Frank Castorfs Ring premiäråret 2013 och klagade då på att han inte hade något linjärt berättande. Där var produktionen av oljan i världen den bärande visionen. Då fanns det en interaktion mellan rollfigurerna som i mångt och mycket saknas hos Schwarz.

Schwarz bjuder på en mängd gags och förhåller sig inte till texten, vilket gör att vissa scener blir helt osammanhängande. Jag tänker inte försöka mig på att analysera hans gags utan bara påtala några stora inkonsekvenser. Rhenguldet utspelar sig hos en klan likt några rika oligarker och vi bjuds på fake news. Rollfigurer som inte är med i vissa scener är ständigt närvarande, som t.ex. Erda. Andrea Cozzis scenografier är eleganta men påstår inte så mycket.

Allt inleds under ess-durackordet med att vi ser en videoanimation med två foster och en navelsträng. Livstråden? Ringen är en liten pennalistisk pojke som i Nibelheimscenen sätter skräck i unga flickor på ett dagis som ritar frenetiskt på sina pappersark, inget barnarbete i underjorden. Valentin Schwarz fullföljer inte heller sin idé med pojken som ringen, som Philip Langridge gjorde på ett konsekvent sätt i Göteborg. Det som imponerar i Rhenguldet är det tekniskt fulländade scenmaskineriet, där scenografierna till de fyra bilderna byts inför öppen ridå och alldeles ljudlöst.

Okka von der Damerau imponerar som Erda med sin täta och mörkfärgade röst. Sångerskan står nu för ett röstfacksbyte till dramatisk sopran. Det ska bli spännande att följa hennes fortsatta karriär. Egils Silins övertygar knappast som Wotan och hans baryton har en tendens att inte helt greppa partiets låga register. Christa Mayer som genomgående Fricka är en stor publikfavorit i Bayreuth. Islänningen Olafur Sigurdarson som Alberich är en klippa både vokalt och sceniskt. Han gjorde för övrigt samma roll i Göteborgsringen.

I Valkyrian är Sieglinde redan gravid och därmed blir Siegmund i det närmaste överflödig. Nothung är inget svärd utan en pistol. Efter Todesverkündigungsscenen i andra akten förstår man att Wotan är far till Siegfried. Valkyriorna i tredje akten sitter i ett väntrum på en plastiksalong och i fonden reflekteras en spegel ut mot salongen, vilket gör att figurerna dubbleras och det blir mycket rörigt att följa med i spelet. Några sceniska riktningar är inte att tänka på.

Sångligt är det en betydligt högre och jämnare i nivå än i Rhenguldet. Lise Davidsens härligt omfångsrika sopran i Sieglindes parti fyller hela salongen och hennes glansfulla ”O hehrstes Wunder” i tredje akten är värd hela föreställningen. Klaus Florian Vogt som hennes Siegmund är idealisk med sin speciella timbre som med åren har mörknat något. Georg Zeppenfeld gjorde en mycket hotfull Hunding. Tyvärr vokaliserar Iréne Theorin (Brünnhilde) för mycket och det leder till att texten blir svår att uppfatta. Tomasz Konieczny gör en adekvat Wotan både här och i Siegfried. I slutscenen tänds inte en evig eld runt Brünnhilde utan Wotan och Fricka tänder ett stearinljus. Kanske inte så svårforcerat för Siegfried längre fram.

I Siegfried är svärdet redan fixt färdigt och dras ut ur en krycka. Magin saknas helt och hållet i denna Ring. Det är påtagligt i Siegfrieds andra akt där draken Fafner (Wilhelm Schwinghammer) ligger i en sjukhussäng som vaktas av den unge Hagen. Siegfried väcker upp honom ur sängen och mannen tar sig upp med hjälp av en rullator. Siegfried skrämmer vettet ur Fafner som dör av hjärtslag. I tredje akten dyker Brünnhilde upp likt en alien med berörings- och sexualskräck. Hon håller sig hellre till sin häst Grane − här en mansgestalt − än i någon djupare interaktion med Siegfried.

Andreas Schager är mycket pålitlig som Siegfried med en röst som aldrig visar några tecken på avmattning. Daniela Köhlers starka sida som Brünnhilde är hennes osvikliga höjd. Än så länge är inte Köhler mogen för de resterande Brünnhilde-rollerna, något som Lise Davidsen snart torde vara.

I Ragnarök tätnar spelet och det beror mycket på Wagners driv i partituret. Andra akten är oerhört tät, inte minst tack vare de många körinsatserna under kormästaren Eberhard Friedrichs ledning. Fast första scenen är alldeles inkonsekvent då Hagen först boxar på en säck och där Alberich (det är drömscen) senare är sparringpartner och frågar sin son: ”Schläfst du, Hagen, mein Sohn?” Allt divergerar.

Tredje akten utspelar sig i en torrlagd bassäng. Gunther (Michael Kupfer-Radecky) lägger en plastpåse på botten som sedan tas upp av Brünnhilde när hon i slutmonologen sjunger om sin häst Grane. Det visar sig vara ett avhugget människohuvud och nu känns det som att man är förflyttad till slutscenen i Salome. Vilken gudaskymning! Bänkgrannen, en spansk operakritiker, buar frenetiskt när ridån går ner.

Här revanscherar sig Iréne Theorin ordentligt eftersom Ragnaröks-Brünnhilde med lägre tessitura passar henne betydligt bättre. Men det är främst tre unga norrmän som gör stora avtryck: förutom nämnda Lise Davidsen sätter Elisabeth Teige prägel på både Freia och Gutrune och även basen Jens-Erik Aasbø som Fasolt. Privat är Teige och Aasbø ett par. Tyvärr hade jag ingen möjlighet att se Teige som Senta i Den flygande holländaren, som blev ett internationellt genombrott för henne. Stephen Gould övertygade även som Siegfried med breda vokala marginaler och han står med distans ut i denna krävande roll.

Före coronapandemin fick den tyska regissören Tatjana Gürbaca första tjing att regissera denna Ring, men hon tackade nej på grund av för kort repetitionstid. Det var synd för jag såg hennes mycket lyckade Die Ring-Trilogie på Theater an der Wien, där Nibelungens ring reducerades till nio timmar spellängd under tre kvällar, och där perspektiven sågs genom Hagens, Siegfrieds respektive Brünnhildes ögon (se OPERA nr 1/2018).

Orkesterspelet i Bayreuth måste prisas under Cornelius Meisters ledning. Till vardags är han chefsdirigent vid Stuttgartoperan, där han just nu dirigerar en nyuppsättning av Ringen. Meningen var att finländaren Pietari Inkanen skulle ha dirigerat men han drabbades av en coronainfektion. Meister fick efter en lite trevande inledning i Rhenguldet fram ett fint och tätt flöde hos festspelsorkestern. Den fantastiska akustiken i festspelshuset kan inte beskrivas utan måste upplevas. Sångarna dränks aldrig av orkestern och det blir fin samklang mellan rösterna och orkestern.

Jag hann även med att se Lohengrin – den tionde uppsättningen sedan 1894 och min femte i Bayreuth. Produktionen är redan recenserad i OPERA nr 4/2018. Nu gavs denna uppsättning med nybesättningar för sista gången. Klaus Florian Vogt var en lysande Lohengrin med sin ljusa penetranta tenor. Vogt har varit en klippa på festspelen under de senaste 15 åren. Camilla Nylund övertygande stort som Elsa och Georg Zeppenfeld som kung Heinrich var den ende som var kvar sedan premiären 2018. Han gjorde för övrigt samma roll i Hans Neuenfels uppsättning 2010.

Christian Thielemann dirigerade på ett mycket övertygande sätt. Han har tidigare varit musikchef i Bayreuth, men nu ska han inte få dirigera mer på Gröna kullen. Vilken förlust! Thielemanns Wagnerkunnande kan inte överskattas. Och publikbifallet för honom var enormt med upp till 20 minuters slutapplåd.

Nästa sommar väntar en ny Parsifal och nästa Ring-uppsättning blir först sommaren 2026 då det är 150-årsjubileum sedan uruppförandet 1876. Då måste festspelschefen Katharina Wagner – efter sommarens flopp – hitta en regissör som kan och vill tolka Ringen. Varför inte Tatjana Gürbaca?

Sören Tranberg

Bayreuthfestspelen

 

 

 

 

 

www.bayreuther-festspiele.de