Kožena, Morley, Bonitatibus, DeShong, Mühlbacher, Contaldo, Rosen. Les Musiciens du Louvre/Minkowski.
Pentatone PTC 5187 084 [3 cd]
Distr: Naxos
Man kan sörja över att det på Händels tid ännu inte förväntades av en operatonsättare att skriva ensembler. Publiken ville ha arior och recitativ, där varje sångare hade att yttra sig en i taget, och Händel måste alltid ta kommersiella hänsyn. Men ensembler var inte helt förbjudna. Händel vågade då och då ‒ ofta i någon akts slutscen ‒ foga in en duett eller tersett. På slutet av Alcina sammanfattar Alcina, Bradamante och Ruggiero dramat i den raffinerat expressiva tersetten ”Non è amor, né gelosia”. Här hör man hur Händel långt före Mozart hade förmågan att få sångare att uttrycka de mest olika emotioner och intentioner samtidigt så att deras differenser formas till en extremt spänningsfylld musikalisk helhet.
Jag har hört Alcina många gånger men blir varje gång golvad av den där tersetten, och det hade ju funnits så många andra lämpliga ställen i denna geniala opera att låta sångarna falla varandra i talet. Men man kan nu inte rekonstruera musikhistorien efter senare tiders landvinningar, utan får lov att låta sig hänryckas av de mästerverk Händel kunde åstadkomma med de begränsningar som gällde. Vilket går alldeles förträffligt.
”Jag har hört Alcina många gånger men blir varje gång golvad av den där tersetten”
Av denna nya inspelning blir jag dock inte helt hänryckt, utan förhåller mig litet ambivalent. Marc Minkowski och hans Louvre-musikanter är som alltid ytterst skickliga, orkesterspelet är expressivt på högsta tekniska nivå, men ljudbilden är märkligt enahanda kompakt och enskilda instrument går sällan att urskilja.
Magdalena Kožena i titelrollen har en lysande vacker mezzo men tycks hela tiden sjunga mer med hjärna än med hjärta. Elisabeth DeShongs Bradamante är markant personlig och levererar alla sina snabba noter med ackuratess, men hennes alt känns inte helt fri. Mot Anna Bonitatibus Ruggiero har jag däremot inget att invända, och hennes ”Verdi prati” är så betagande skön den någonsin kan bli. Den som riktigt sticker ut i denna inspelning är dock Erin Morley som Morgana, Alcinas levnadsglada syster. Hennes sopran har en underbar lyster och hennes högvirtuosa men lekfulla koloraturer i ”Tornami a vagheggiar” gör mig direkt lycklig.
Som helhet är detta absolut en bra inspelning av ett fascinerande rikt verk, men den stupar främst på yttre faktorer som ett odugligt texthäfte. Texten finns visserligen med, men i innehållsförteckningen saknas sidhänvisningar till texten för de 86 (31+29+26) spåren. Endast inledningsorden på respektive ställe är angivna, inte vem som sjunger eller om det rör sig om ett recitativ, en aria eller annat. Det gör detta texthäfte oanvändbart, och jag måste använda texthäftet från en äldre inspelning för att snabbt kunna orientera mig. Presentationer av sångarna saknas också.
Den här inspelningen kommer jag att plocka fram ibland för Erin Morleys skull, men annars rekommenderar jag i första hand Alan Curtis inspelning på Archiv med Joyce DiDonato i titelrollen.
Lennart Bromander