Don Giovanni på GöteborgsOperan – premiär 2

En efter dryg månad gick andra laget in i Göteborgsoperans Don Giovanni-uppsättning. Det är en lite yngre rollbesättning som innehåller ett par sensationella insatser. Hannes Öberg debuterar i libertinens roll och det gör han med besked. Vilket genomslag han har i sin fina täta baryton! Rösten är så egaliserad. Han far fram som ett jehu, men vad hjälper det när allt går Don Giovanni emot under hans sista timmar?

Susanna Stern gör sin första Donna Anna och gör samtidigt sin första roll på Göteborgsoperan, vilket tycks ha förlöst henne som artist. Likt Ida Falk Winland, i första laget, kommer hon från koloratursopranhållet. Stern har gjort Nattens drottning i Trollflöjten, men nu har hon breddat rösten och är mer dramatisk än Falk Winland. Jag kommer att tänka på föregångare som Gunilla af Malmborg och Helena Döse. Nu borde Susanna Stern ge sig på Verdiroller som Leonora i Trubaduren och Amelia i Maskeradbalen. Eller kanske verismrepertoaren? Hon skulle bli en alldeles lysande Adriana Lecouvreur.

Sofie Asplunds Zerlina är ingen blyg viol utan tar för sig och väljer vad hon vill ha. Hennes Zerlina har varit med förr. Mia Karlsson i första laget fick fram en mer flickaktig karaktär, medan Asplunds Zerlina verkar vara inne på sitt andra äktenskap. Eller så har denna Zerlina haft flera pojkvänner. Asplund imponerade i vilket fall med en distinkt övertonsrik sopran. 

Ann-Kristin Jones är som vanligt en klippa i Göteborgsoperans ensemble. Här med ett fint mellanläge och en lätthet för koloraturen där hennes löpningar imponerar stort. Därtill ska läggas en komisk tajmning och scennärvaro som är total.

Redan vid premiären skrev jag om Don Ottavios klassresa eftersom han befinner sig ett par pinnhål under Donna Annas samhällsklass. Rolldebuterande Viktor Johansson gör bra ifrån sig med sin vackra lyriska tenor även om han inte når samma höga klass som föregångaren, greken Vassilis Kavayas. 

I rollerna som Leporello, Masetto och Kommendören framträder åter Markus Schwartz, Kristian Lindroos och Mats Almgren. Redan vid första premiären framhöll jag dirigenten Ville Matvejeffs ödesmättade tolkning med snabba tempi som aldrig känns forcerade. Nu spelade Göteborgsoperans orkester med ännu mer tajt intensitet. 

Nu får denna Mozartopera anstå ett tag för min del efter att ha sett tre uppsättningar på raken i Paris, Göteborg och Stockholm. 

Sören Tranberg