Med de programorden hälsades den polske världstenoren Piotr Beczała välkommen till Stockholm och Kungliga Operan, där han begick sin Sverigedebut i en fullspäckad operakonsert i fredags kväll. Beczała sjunger på all världens ledande scener. Härom månaden upplevde jag honom som Lohengrin på Bastiljoperan i Paris i Kirill Serebrennikovs utrerade nyuppsättning. Recension följer inom kort på OPERAs sociala medier.
På Operan bjöd Piotr Beczała en exalterad publik på sju ordinarie arior och hela tre extranummer. Det var ett rejält och varierande program, där Verdi och Puccini utgjorde hörnstenarna. Konserten stegrades i sista numret för paus: Stefans aria ur tredje akten av Stanisław Moniuszkos Straszny dwór (Spökslottet). I den känsligt utformade inledningen visade Beczała upp en imponerande röstkontroll och bredd. Han låter aldrig den stegrande dramatiken övergå i det överdrivna utan behåller spänningen med elegans och perfekt anpassad vokal dynamik.
Efter paus övertygade Piotr Beczała än mer, inte minst i arian ”Come un bel dì di maggio” ur Umberto Giordanos Andrea Chénier och Turiddus dryckesvisa ”Mamma quel vino” ur Pietro Mascagnis Cavalleria rusticana. I den senare arian blev jag tårögd för här fick Beczała till några rent svirrande höjdtoner. Och fint understöd hade han av dirigenten John Fiore som fick fram en fantastisk febrighet ur Hovkapellet i toppform. Fiore och orkestern har samarbetat flera uppsättningar och det märks i samspelet dem i emellan. Han tillhör också toppskiktet bland operadirigenter och har engagemang på de flesta världsledande scenerna. Själv började jag följa honom när han var musikchef vid Den Norske Opera i Oslo under åren 2009–15.
”I den senare arian blev jag tårögd för här fick Beczała till några rent svirrande höjdtoner.”
Beczała inledde konserten med Rodolfos aria ur Verdis Luisa Miller ”Quando le sere al placido” där jag tyckte att han tryckte på för mycket, för arian kan sjungas betydligt mer återhållsamt. Här är jag väl skadad av Carlo Bergonzis välljud på en komplett RCA-inspelning. I ”Celeste Aida” avslutade Beczała arian med att gå upp i falsett.
Operakonserter med ett pärlband av arior kan lätt bli statiska men inte här. I pausen sa en bekant till mig: ”Sådant här tenoralt välljud har vi inte hört sedan Nicolai Geddas dagar.” Det var bara att instämma.
Det kändes som om extranumren aldrig ville ta slut. Och konserten blev 30 minuter längre än annonserat. Först kom Don Josés blomsteraria ur Carmen, följd av Loris Ipanovs aria ”Amor ti vieta” ur Giordanos Fedora. Efter att solisten, dirigenten och konsertmästaren tackats av med blommor fick vi ytterligare ett nummer oss till livs: Cavaradossis ”Sången till livet ” ur Tosca.
Det var länge sedan jag upplevt en sådan publikrespons på Operan och Piotr Beczała måste ha känt sig oerhört välkommen.
Sören Tranberg