Bayreuth Baroque Opera Festival

Den 22 maj 1872 dirigerade Richard Wagner Beethovens nionde symfoni i Bayreuth. Konserten ägde rum för att fira att det första spadtaget till hans eget operahus på den gröna kullen i Bayreuth hade tagits. Wagner dirigerade Beethoven i Markgräfliches Opernhaus, ett fullt fungerande operahus som han kort övervägt att använda. Men där kunde han inte sänka orkesterdiket, meddelade han Ludwig II. Dessutom ansåg han att detta arkitektoniska praktexemplar av en opera i rokokostil borde bevaras i all sin glans.

Markgräfliches Opernhaus är ett av världens äldsta operahus, byggt 1748, och således något äldre än Drottningholmsteatern och Český Krumlov; båda är ett par decennier yngre. Markgräfliches Opernhaus har också en arkitekt med Český Krumlov gemensam, Giuseppe Galli Bibiena (som även stod bakom Wienoperan). Och nog är hans skapelse i Bayreuth häpnadsväckande, dekorationer i överflöd, symmetrier åt alla håll: det finns inte en tom yta i salongen. Tycka vad man vill om tidens i våra ögon ofta överlastade estetik, men genomförandet – och sena tiders restaurering – är konsekvent. Husets entré syns för övrigt i filmen Farinelli från 1994, men den ger föga ledtrådar till innandömets prakt.

Operahuset var egentligen avsett att endast användas en kort tid. Wilhelmine, Fredrik den stores syster, var gift med Friedrich av Brandenburg. Inför bröllopet mellan deras dotter Elisabeth Friederike Sophie och hertig Carl Eugen beslöt den synnerligen kulturellt intresserade Wilhelmine att de tidigare tillfälliga scenerna som byggts i Bayreuth inte förslog. Således ett rejält, förvisso i trä, byggt operahus.

Wilhelmine medverkade till och skrev själv opera. För en svensk publik är hennes musik möjligen bekant för dem som lyckades se Den Andra Operans iscensättning av hennes Argenore på Confidencen 2021. Året innan gick startskottet för Bayreuth Baroques operafestival, ägnad framför allt opera seria och med countertenoren och regissören Max Emanuel Cencic som konstnärlig ledare. På kort tid har festivalen blivit en häpnadsväckande framgång, lite som Wilhelmine en gång önskade att hennes operahus skulle konkurrera ut Zwinger i Dresden, den tidens viktigaste centrum för opera seria norr om Alperna.

Festivalen pågår i tio dagar och använder även några närbelägna kyrkor för konserter. En uppräkning av några av de mer namnkunniga artisterna i årets upplaga säger en del om halten (och om biljettpriserna): Véronique Gens, Valer Sabadus, Julia Lezhneva, Yuriy Mynenko, Rolando Villazón, Bruno de Sá, Daniel Behle. Årets husorkester var Concerto Köln och man gav två fullskaliga operor, Monteverdis L’Orfeo och Händels sällan spelade Flavio, Re de’ Longobardi.

Händels opera må utspela sig bland langobarderna under tidig medeltid men har en rad med tiden förlorade nålstick mot samtida engelska små och något större skandaler, som Cencic med varierande framgång tagit fasta på i sin uppsättning. Scenografi och kostymer visar Händels samtid och komiken är framhävd mot det mer seriösa som finns i handlingen. Kärleksförväxlingarna (kung som vill ha underlydandes tilltänkta, fäder som vill gifta bort sina döttrar med fel man, etcetera) är konventionella. Själva uppsättningen är tyvärr inte särskilt märkvärdig, de stora kulisserna som föreställer väggar vrids runt rent irriterande ofta och sällan särskilt smidigt; dessutom är de visuella skillnaderna mellan dem marginella.

Det är snarare enskilda insatser som gör operan njutbar. Utan förvåning är Julia Lezhneva som Emilia (Lotarios dotter) den som i en i övrigt jämn ensemble sticker ut. Hennes sopran har värme, är tät och full av karaktär. Den andra dottern, Ugones, är Teodata, som älskar Vitige, men blir föremål för kungens erotiska intresse. Hon sjungs av Monika Jägerová med en sopranstämma som är mjuk och klar.

”Som alltid är det intressant att höra en uppsättning med flera countertenorer, variationerna är lika stora som mellan andra röstfack.”

Cencic själv gör Guido, Ugones son, som hamnar i bryderi när han tvingas upprätthålla sin fars heder genom att hämnas sin älskade Emilias far Lotario. Cencic har en vacker countertenor och god scennärvaro. Som alltid är det intressant att höra en uppsättning med flera countertenorer, variationerna är lika stora som mellan andra röstfack. Mynenkos Vitige och Rémy Brès-Feuillets Flavio gör utmärkta insatser, dessutom är Brès-Feuillets den roligaste, en obekymrad erotoman och utomordentligt fånig kung. 

Ibland kan annars en uppsättning ha lite för mycket av Benny Hill över sig, men gestaltandet av just Flavio görs med en finess som gott kunde ha präglat iscensättningen i stort. Men ingen skugga över Concerto Kölns exakta, luftiga och täta spel under Benjamin Bayls ledning.

Det var inte många veckor före premiären på L’Orfeo som Rolando Villazón fick sångförbud efter att ha ramlat ner från något slags upphängningsmekanism på operan i Santa Fe i titelrollen i samma opera. Men i Bayreuth varken görs eller syns några konsekvenser av den olyckan. Hans tenor har kraft och förmågan att övertyga med rösten, den retoriska styrkan, imponerar, likaså hans sceniska närvaro.

Scenbilden är vacker, en gråskala i ett så när på en ljuskrona högt upp lite vid sidan avskalat scenrum. Med flortunna tygsjok och subtil ljussättning blir det möjligt att växla mellan främre och bakre scenen så att den ena får skarpa kontraster, medan den andra vilar i klärobskyr. En grupp skådespelare agerar statister som cirklar runt solisterna i geometriska rörelser. Elegant har också regissören Thanos Papakonstantinou skapat en stämning där alla utom Orfeus och Euridice vet hur det kommer att gå, statisterna bär på ett slags överlägset småleende, som vore de gudar som likt hos Homeros blott roar sig med människorna.

”Cecilia Bartoli borde le beundrande, rent av en smula avundsjukt.”

Bland övriga sångare, de flesta av grekiskt ursprung, märks Myrsini Margaritis Euridice, en ljuv sopran, Timos Sirlantzis mäktiga basbaryton som Plutone, Maria Palaskas lyriska sopran i rollen som Proserpina och Marios Sarantidis djupa bas som Caronte (Karon). Av någon märklig anledning kommer denne färjkarl till häst. Än märkligare, och inte helt lyckad, är den elektroniska musik som lagts till – och överlagrats – Monteverdis musik när spelet pågår i underjorden. Jag förmodar att regissören strävat efter att försöka skapa en skräckeffekt som han antar är i paritet med hur Monteverdis samtida kan ha reagerat. Jag tillåter mig tvivla av flera skäl, inte bara på det musikaliskt tveksamma, utan än mer av skälet att vi inte kan vara säkra på hur samtiden reagerade. Sammanhanget är förlorat.

Tre konserter lyckas jag klämma in under den vecka jag var i Bayreuth. Den kanske mest hyllade, en självmedveten Daniel Behle, framförde en rad inte alltför intressanta arior skrivna av kompositörer från Mozarts samtid. Visst är Behles teknik beundransvärd och stämman ursnygg, men man längtar hellre efter att höra honom sjunga just Mozart, som ändå kräver mer än kompositörer som Luigi Gatti eller Peter von Winter (som bland annat skrev Labyrinten, en Trollflöjten 2). Mer intressanta var ariorna av Josef Mysliveček och Antonio Sacchini.

Eftersom detta är en barockfestival står countertenorerna och deras närstående röstfack i fokus. Två intressanta konserter gavs av Bruno de Sá respektive Dennis Orellana. De Sá skulle ha sjungit i Agrippina på Drottningholmsteatern 2020 men fick covid. I Bayreuth sjöng han arior av bland andra Francesco Scarlatti, Leonardo Vinci, Cimarosa, Hasse och Porpora. Sopranist lyder röstfacket denna gång, och nog är det rätt beteckning för en röst som ligger högt, har kraft och kan drilla som få; en Cecilia Bartoli borde le beundrande, rent av en smula avundsjukt.

Än mer anmärkningsvärd var Dennis Orellana – 23 år gammal! – som betecknar sig som sopran, helt enkelt. Och vore det inte för att det mer rör sig om huvudklang än en klang med magstöd, vore det lätt att missta hans röst för en kvinnlig. Med italienska arior – Alessandro Scarlatti, Bononcini, Caldara och några till – ljöd denna klara, exakta och höga röst som om där inte fanns någon kropp. Han gjorde flera duetter med trumpetaren Julian Zimmermann med sådan skicklighet att det bitvis inte gick att skilja från vem tonerna kom: trumpeten eller strupen.

Således, detta är en festival att hålla ögonen och öronen öppna för, kanske allra mest för de som tröttnat på den konventionella repertoaren här uppe i norr och har en förkärlek för barockopera.

Claes Wahlin

www.bayreuthbaroque.de