Tristan och Isolde på Teatro de la Maestranza, Sevilla

Länge betraktades Richard Wagners Tristan och Isolde som ett verk “för blinda”, som det sades, ett verk vars innersta kärna tillhörde metafysiken mer än den sceniska verkligheten och som helst skulle avnjutas med slutna ögon utan att några yttre synintryck störde upplevelsen. Handlingen på scenen och sångarnas eller skådespelarnas fysiska företräden och kostymering var enbart störande inslag. Verket levde bara i åskådarens – eller snarare åhörarens – inre föreställningsvärld.

Attityden avspeglas i dag i en viss förkärlek för konsertanta framföranden. Även de stora operahusen  tillåter sig gärna att välja konsertanta eller ˝halvinscenerade˝ versioner, “mises en espace” som fransmännen kallar det. Så sent som i våras valde till exempel Teatro Real i Madrid en liknande halvmesyr. Att nu Teatro de la Maestranza i Sevilla med sina begränsade möjligheter väljer Tristan och Isolde som säsongens enda egna produktion är förvisso lovvärt men kanske inte helt genomtänkt. Det krävs ekonomiska och personella resurser för att ro iland ett liknande projekt.

Alltsedan Peter Sellars och Bill Violas uppsättning på Parisoperan 2005, med den senares konstfulla  videoprojektioner som scenografisk lösning, har detta varit det magiska lösenordet för en ekonomisk – men fullvärdig – genväg till en framgångsrik produktion som ligger rätt i tiden. Vad man inte alltid har räknat med är att det krävs mer än en videokamera för att resultatet ska bli tillfredsställande. 

I Sevilla är variationen av svallande hav och molnformationer förbrukad redan i förspelet. En bit in i andra aktens tuktade vildmark lade videoöverföringen av vid premiären och i fonden kunde man läsa datorns meddelande “unknown folder” som enda svar. Det svallande havet kom tillbaka i tredje akten, då sett inifrån en havsnära grotta med medeltida kolonner bland knivskarpa klippor som ett möte mellan natur och kultur.

Första akten börjar bra med mötet mellan Isolde, Elisabet Strid, och Brangäne, Agnieszka Rehlis, båda välartikulerade, välrepeterade och koncentrerade, två intriganta kvinnor som drar åt olika håll, en stark öppningsscen. Tristan, Stuart Skelton, gör entré, lite avvaktande, misstänksam, men tömmer till slut tillsammans med Isolde bägaren med kärleksdrycken som Brangäne preparerat.

”Kanske måste vi acceptera att Tristan och Isolde är ett “generationsverk” och att varje generation har sin egen version som referens.”

I andra akten blir kärleksscenen mellan de båda älskande en ganska osannolik upplevelse. Det är inte utan att man här håller med dem som tycker att det kanske vore bättre med ett konsertant framförande ändå. Skelton är starkt handikappad av sin väldiga kroppshydda, som gör det svårt för honom att ens röra sig på scenen. Efter det att videon brutit samman utbreder sig tomrummet under kung Markes (Albert Pesendorfer) långa monolog, kraftfullt genomförd men statisk och utan nyanser. Markes son Melot (Fernando Campero) gör en snabb entré och Tristan blir dödligt sårad.

Tristans död i tredje akten blir en utdragen historia och man tycker synd om både Tristan och Skelton, som tvingas agera trots sitt handikapp, klädd som patienten på en kirurgavdelning i våra dagar, mitt i detta medeltida kulturlandskap. Mot slutet tar det sig dock och slutscenen med Isoldes kärleksdöd blir – inte oväntat – en höjdpunkt. Men Isolde dör inte utan går mot fonden, medan publiken bländas av en vägg av strålkastare, vilket känns som en déjà vu-upplevelse.

Elisabet Strids Isoldedebut var den stora behållningen och hon vinner lätt publikens uppskattning. Hon har en mjuk och smidig sopran på höjden men är ibland svår att uppfatta i det lägre registret. Agniezka Rehlis som Brangäne är helt i nivå och de båda gör öppningsscenen till en av föreställningens höjdpunkter. 

Tyskarna i de mindre solistpartierna kan sin läxa, men Kurwenal, Markus Eiche, är för mycket av en trixter och Marke skulle ha behövt lite mer personregi. Överhuvudtaget är Allex Aguileras regi ojämn och i långa stycken obefintlig. Dirigerade gjorde ungraren Henrik Nánási, som under en följd av år var förstedirigent på Komische Oper i Berlin.

Kanske måste vi acceptera att Tristan och Isolde är ett “generationsverk” och att varje generation har sin egen version som referens. Det gällde länge Karl Böhms grammofoninspelning med Birgit Nilsson och Wolfgang Windgassen från 1966, som stödde sig på Wieland Wagners scenversion i Bayreuth. Och för vår egen generation kanske Patrice Chéreaus och Daniel Barenboims uppsättning 2007 på La Scala i Milano med Waltraud Meier och Ian Storey. Eller kanske bär vi med oss ögonblick av lycka som vi kan återskapa för vårt inre bara genom att helt enkelt sluta ögonen.

Sven Åke Heed