Münchens operafestspel 2023 

Hon har det inte lätt, Elsa i Lohengrin. Anklagad för brodermord av landets mest inflytelserike man och ingen försvarsadvokat i sikte. Elsagestalten har under de senaste årtiondena varit ett tacksamt objekt för omtolkningar och förvandlingar, långt ifrån den medkännande respekt som hon tidigare åtnjöt i mer konventionella Lohengrinuppsättningar. Man behöver bara påminnas om Peter Konwitschnys legendariska uppsättning, där Elsa är ett mobbningsoffer som stängs in i ett klassrumsskåp av sina obarmhärtiga klasskamrater. 

Extra kämpigt hade hon det i en uppsättning på Bayerische Staatsoper i somras. Den sydafrikanska sopranen Johanni van Oostrums tolkning är nog den som ligger längst bort från den traditionellt tigande och suckande Elsagestalten. Klädd i svart, trakasserad av det brabantska folket biter hon ifrån effektivt som en punkad prostituerad, van vid att bli mobbad. Hon röker på med Ortrud i andra akten och hennes längtan efter riddaren i silverne rustning är ett desperat försök att komma ifrån sin situation.

Denna Lohengrin-uppsättning kunde upplevas under de drygt månadslånga operafestspelen i München, en av de mest omfattande av alla sommarens operafestivaler. Här görs ett variationsrikt sammandrag av den senaste säsongens uppsättningar, i år med spännvidd från Purcells Dido och Aeneas från 1689 till Brett Deans Hamlet från 2017. I början av festivalen spelades de repertoarmässigt mer ovanliga verken, som Prokofjevs Krig och fred i en mycket omtalad uppsättning. 

”Fijalkowskas kostymer, samtliga i vita och mjäkigt beigea sweatshirts och byxor, är talande uttryck för det brabantska folkets hjälplösa flockmentalitet.”

I slutdelen av festivalen lades tyngdpunkten på etablerade verk av Wagner och Verdi. Denna del, som bokstavligen kallades ”Festspiel-Schwerpunkt: Kunstwerk der Zukunft?” (Festspelstyngdpunkt: framtidens konstverk?), innebar att man med utgångspunkt från de av Wagner och Verdi spelade operorna förde ett omfattande utbud av samtal, föredrag och diskussioner om framtida musikteater. 

Den kände ungerske filmskaparen och teatermannen Kornél Mundruczó ifrågasätter starkt både operan och Lohengringestalten. Här har all medeltids- och riddarromantisk nostalgi försvunnit. Monika Pormales asketiska scenbild är en vitmålad låda. Under förspelen ligger kören, det brabantska folket, på två sluttningar på scenens bägge sidor passivt nästan traumatiserat eller nervöst gående fram och tillbaka, väntande på att något ska hända. 

Inte bara Elsa utan även den ovanligt hjälplöse kungen Henrik och folket längtar av olika anledningar bort till det storslagna, frälsningen, och projicerar detta på Lohengringestalten, som här inte visar sig vara en utifrån kommande gudomlighet. Hans anonyma uppdykande ur folkmassan är allt annat än magiskt och storslaget. 

Anna Axer Fijalkowskas kostymer, samtliga i vita och mjäkigt beigea sweatshirts och byxor, är talande uttryck för det brabantska folkets hjälplösa flockmentalitet. Ortrud blir här rebellen i ett degenerat trött samhälle. Hennes onda förehavanden blir snarare ett ifrågasättande, hon är den enda som inte förförs av Lohengrins försåtliga karisma.

En karisma som är svår att motstå när Lohengrin är Klaus Florian Vogt. Hans unika röstliga syntes av gossopran, kastratsångare och slagkraftig Wagnertenor gör honom fortfarande till den idealiske uttolkaren av denna utomvärldsliga hjältegestalt. Johanni van Oostrums närmast lyriska sopran går ändå igenom effektivt, men den perfekta andningskontrollen man gärna vill ha i Elsas långspunna fraser saknas. Wagnersopranen Anja Kampe är utmärkt som Ortrud, även om de lägsta tonerna saknar den önskade bärigheten. Röstligt något tillbakadragna var veteranen Wolfgang Koch som Telramund och Mika Kares som kung Henrik, som dock hyllades entusiastiskt av publiken. Stort jubel även för dirigenten François-Xavier Roth som leder Bayerska Statsoperans kör och orkester säkert och transparant, fastän man kan önska en bredare och stabilare klangmatta och en tydligare stadga i tempoövergångar.

” Bayerische Staatsoper har sedan länge en rik tradition av kontroversiella Händeluppsättningar”

Nå, hur slutar då denna Lohengrin? Mundruczó ger inga lösningar utan lägger upp skeendet som inkonsekvent och i fragmentariska tablåer. Ibland tar han sig vatten över huvudet och lägger till ett svårbegripligt, närmast kosmiskt, perspektiv påminnande om världens undergång i Lars von Triers Melancholia. Mot slutet sänker sig ett enormt meteoritblock sakta ner över scenen, på vilken Lohengrin och Elsa, som har gått in i totalt vansinne, försvinner upp – vart …? Förmodligen inte hem till pappa Parsifal i Graalborgen?

Festivalens uppsättningar är inte valda efter något sammanhållande tema även om människans längtan efter en frälsare eller ett underverk som befriar henne från samhällets krav och verklighet på olika sätt präglar festivalens föreställningar. Åtminstone är parallellerna mellan Lohengrin och Händels Semele tydliga.

Skrivet 1743 är Semele ett av Händels senare verk. Han hade då definitivt lämnat den italienska opera serian och redan skördat stora framgångar med sina konsertant uppförda engelskspråkiga oratorier. Genom att frångå de bibliska ämnena och att i oratorieform använda ett mytologiskt tema ser många Semele som ett försök av Händel att skapa en engelsk självständig operaform. 

Enligt myten har guden Jupiter förälskat sig i Semele, dotter till den tebanske kungen Cadmus. Deras kärleksförhållande måste hållas hemligt och Jupiter avtvingar Semele ett löfte att aldrig fråga om hans härkomst. Jupiters maka, Juno, upptäcker emellertid förbindelsen och får Semele att tvivla på att det verkligen var överguden som var hennes älskare. Semele kräver att Jupiter bevisar sin gudomliga identitet, varvid han visar sig som en blixt och bränns till aska inför den mäktiga uppenbarelsen. Dock räddas fostret som Semele bär på ur askan, fostret som kommer att bli guden Dionysos.

Över lag verkar barockoperans dramaturgi och formspråk trigga scenskapare till roliga och infallsrika föreställningar. Just Bayerische Staatsoper har sedan länge en rik tradition av kontroversiella Händeluppsättningar. Här har en av tysk teaters stora, Claus Guth, tagit sig an Händels märkliga oratorium Semele som spelades i Münchens Mini-Bayreuth, den charmiga Prinzregententheater. Det har blivit en alldeles strålande operashow, där Guths sceniska uppfinningsrikedom generöst sköljer över oss. Bara den precist koreograferade kören vid förberedelserna till Semeles bröllop i Michael Levines raffinerat vita scenografi är värt en resa. 

I det ursprungliga operalibrettot av William Congreve har myten fått en annorlunda utformning där det tragiska slutet har mildrats. Här är Semele en bortskämd uttråkad prinsessa som ser sitt äventyr med guden som ett sätt att undgå vardagen och ett äktenskap med en Athamas. Hennes allt högre krav på Jupiter att själv bli gudomlig och den svartsjuka Junos intriger slutar i vansinne och hennes förfördelade syster Ino blir i stället Athamas lyckliga brud. Semele försonas med sitt öde genom vetskapen att hon ska bli mor till en gud.

Ett mångbegåvat sångarlag står till förfogande. Brenda Rae är som Semele en odrägligt bortskämd brat som antagligen slår världsrekord i att drilla snabba koloraturer och utvecklar både komik och tragik i sina vansinnesscener. Som Jupiter har man världsstjärnan Michael Spyres som en underbart kärleksfull både gud och toffelhjälte. Hans ”Where’er you walk”, operans mest berömda aria, blir en andlöst intensiv kärleksförklaring och föreställningens emotionella höjdpunkt. Emily D’Angelo var en underbart tuff dominatrix som den svartsjuka Juno och sjöng oratoriets andra berömda nummer, arian ”Hence, Iris, hence away”, med härligt peppriga hatkoloraturer. Jakub Józef Orliński som den försmådde brudgummen Athamas har en läcker countertenor. Denne professionelle breakdansare drar naturligtvis ner det starkaste jublet genom en osannolikt akrobatisk breakdanskoreografi. Gianluca Capuano lyckas få Bayerisches Staatsorchester till ett nervigt och alert spel som om de spelade på tidstrogna instrument.

”Även om man inte förväntar sig historieromantik med egyptologiskt-arkeologiska klichéer är ändå denna Aida bland de tröstlösaste och gråaste man kan tänka sig.”

Man är i sanning inte van vid att bli struken medhårs i regissören Damiano Michielettos och scenografen Paolo Fantins uppsättningar, särskilt inte i en av de viktigaste tyska operastäderna. Även om man inte förväntar sig historieromantik med egyptologiskt-arkeologiska klichéer är ändå denna Aida bland de tröstlösaste och gråaste man kan tänka sig. 

Kriget mot etiopierna är här ett påtagligt närvarande inbördeskrig. Vi befinner oss i en utbombad skola eller samlingslokal i nutid, där det rinner grus genom hålen i det sönderbombade taket – ungefär som det i dag ser ut på många håll i Ukraina. Triumfmarschen blir en av de mest verkningsfulla bilder av krigets fasor man kan se på en operascen. I stället för segrande soldater och maffiga elefantprocessioner paraderar stumt en lång rad av krigets offer, skadade, lemlästade, blinda i blodiga trasor. Här är gränsen mellan det egyptiska härskarfolket med farao, Amneris, Ramfis och Aida utsuddad. Samtliga är offer för krigets allomfattande härjningar. Michieletto frammanar ett övertygande psykologiskt samspel mellan personerna och ett ovanligt engagerande drama. Personerna är samtliga nedtonade utan egentlig vilja till patriotisk krigshets. 

Som ofta i dag när det gäller italiensk högdramatisk opera kommer sångarlaget till största delen från öst. Ryskan Elena Stikhina ger Aida en lyrisk framtoning med varm och nyansrik sopran. Man förstår att rumänskan Judit Kutasi spås en världskarriär som Verdimezzo. Hennes Amneris är sympatisk och gripande, hennes landsman George Petean har en effektiv slagkraftig baryton som Amonasro och den ungersk-rumänske basen Alexander Köpeczi är en otäck maffialedare som Ramfis. Den ende italienaren i ensemblen är Riccardo Massi som Radamès, en osäker pojke som saknar vilja till att bli krigets härförare, en tillbakadragen inte mansgrisig tenor.

Daniele Rustioni är förste gästdirigent vid Bayerische Staatsoper och har tilldelats utmärkelsen som årets bäste dirigent. Man förstår anledningen. Sällan har man hört ett så precist, dramatiskt Verdispel med en total lyhördhet för sångarna och perfekt avvägda tempi.

Erik Graune