Gustaf Wasa på Stockholms konserthus

”En prakt, en konst, en mångfaldighet, en täthet i ombyten, Stockholms stad och slott nästan å alla sidor presenterade, läger, skepp, murar, vindbryggor, bomber, kanoner … allt detta utan minsta hvila, i bästa ordning föreställdt, föder hos åskådaren en förundran och en förtjusning …”.

Så gav Carl Christoffer Gjörwell, den gustavianska tidens outtröttlige kulturrapportör, uttryck för sin entusiasm inför Louis Jean Desprez’ dekorer i Johann Gottlieb Naumanns opera Gustaf Wasa. Det var en entusiasm som delades av hela den gustavianska operapubliken. Redan vid sin urpremiär 1786 i kung Gustavs fyra år gamla operahus blev verket den gustavianska erans största succé och kommer under hundra år framåt att ses som Sveriges nationalopera med arian ”Ädla skuggor, vördade fäder” som inofficiell nationalsång. 

I år sammanfaller 250-årsjubileet av den svenska operans födelse med 500-årsjubileet av den svenska nationalstatens och även femtioårsjubileet av vår nuvarande monark Carl XIV Gustaf på den svenska tronen. Genom sitt konsertanta framförande av Gustaf Wasa har Stockholms konserthus i samarbete med Svenska Akademien gjort allt för att förläna guldglans åt detta trefaldiga jubileum. 

Gjörwells visuella entusiasm inför Desprez’ Stockholmsscenografier kunde man naturligtvis inte dela vid konsertframförandet i juni. Men en del av det makalösa intryck som operan gjorde fick man ändå uppleva. 

Några av våra främsta röster i huvudrollerna och en extra akademisk legering i guldglansen genom Horace Engdahl med en som alltid insiktsfull essä i programbladet. Som kvällens värd berättade han också utförligt handlingen från podiet. 

”Den som främst förmedlade gustavianernas entusiasm inför Gustaf Wasa är dirigenten Tobias Ringborg.”

Att Michael Weinius nyansrika och flexibla hjältetenor skulle vara idealisk för Naumanns Gustaf Wasa med dess växlingar mellan innerlighet och martialisk robusthet förvånar väl ingen. Inte heller att Elin Rombos sopran skulle vara lika idealisk för Christina Gyllenstiernas starka patos och intrikata koloraturpassager eller att Karl-Magnus Fredriksson gav intensitet och klarhet åt den ädle danske amiralen Norrbys fraser. Välsjunget var Joel Annmos Kristian Tyrann, men intensiteten åt den danske despotens neurotiska arior, den psykologiskt mest komplexa rollen i operan, förmedlades inte. Hillevi Martinpelto gav auktoritet och kraft åt Gustaf Wasas mor Cecilia af Eka. De många smårollerna hade tilldelats unga sångare, flera av dem fortfarande studerande och de bidrog också till det utmärkta framförandet.

Den som främst förmedlade gustavianernas entusiasm inför Gustaf Wasa är dirigenten Tobias Ringborg. Han har låtit partituret undergå en noggrann revision och för fram en musikaliskt nytvättad Gustaf Wasa och framförde verket med spänst, vitalitet och lyhördhet inför Naumanns olika känslo- och stämningsnivåer. Hos Kungliga Filharmonikerna och Gustaf Sjökvists kammarkör fanns härligt djävlar anamma och självklar närhet till Naumanns musik. 

Vad var då den viktigaste orsaken till den långvariga framgången för Gustaf Wasa? Var det Gustav III själv som med sin kalkylerade propaganda framlade sitt politiska och nationella budskap och försatte publiken i patriotisk extas? Eller var det hovpoeten Johan Henric Kellgrens välansade texttirader och den tyske operatonsättaren Johann Gottlieb Naumanns musik – att äntligen höra det egna svenska språket ljuda i denna den högsta av alla konstformer, opera?

”Om Gustaf Wasa hade fått ingå i en operakanon skulle verket kunna ses och höras som en meningsfull och levande del av vårt kulturarv.”

Detta enda framförande av den gustavianska operans största succé och mest profilerade verk, så här under jubileumsåret av den svenska operans födelse, väcker ändå frågor som egentligen sträcker sig över utrymmet för en anmälan. Man kan i dag stöta sig och uppröras av krigshets, dammig nationalism, i viss mån förlegad kvinnosyn, illa dold propaganda för envälde och krigshets, unkna och ohöljda stormaktsdrömmar, tillrättalagt historiebruk … . Listan kan, om man så vill, bli lång över svårsmält idéstoff i vår före detta nationalopera.

Detta till trots: om Gustaf Wasa hade fått ingå i en operakanon skulle verket kunna ses och höras som en meningsfull och levande del av vårt kulturarv.

Om någon kreativ regissör fick möjlighet att ta ett nappatag med de båda gustavernas härskargärning och ge meningsfulla aspekter på deras plats i den svenska historien – och om publiken kunde få tillfälle att inför våra till största delen negligerade operaskatt uppleva en förväntan, en igenkännandets glädje och tyst aktivt medsjungande (något som faktiskt är den viktigaste källan till glädje och kanske den viktigaste anledningen till allt operaliv världen över). 

Ja, då skulle Gustaf Wasa ge den verkan som Gustav III:s tilltänkta idéer om musiken som medel för svenska språkets uppmjukande med – Tegnérs ord om att ”järnhårt språk blev brutet” – kunna bli verklighet både för sångaren som framför operaspråket på svenska och publiken som ska ta emot och förstå det.

Erik Graune