Redan för ett år sedan, i min ledare i nr 4/22, skrev jag om vad de politiska partierna vill med kulturen. Då pekade jag ut Sverigedemokraterna som bland annat i Västerbotten ville skära ner på skattepengar som går till kulturen, till exempel till Norrlandsoperan.
Nu rasar en het debatt om hur man vill slakta kulturlivet i Norrköping, där kommunalrådet Sophia Jarl (M) och den politiska majoriteten M+KD+L med stöd av SD vill lägga ner kulturförvaltningen, ta bort kommunens kulturchef och ersätta detta med ett Tillväxtkontor. Detta har lett till massiv kritik. Flera kloka debattinlägg har skrivits i både dagspressen och på sociala medier.
Norrköping har ett rikt kulturliv i form av sina museer och inte minst stadens symfoniorkester (SON), som håller världsklass. Jag har själv upplevt den ett otal gånger. Konserthuset, De Geerhallen, som drivs i kommunal regi, ska nu läggas ut till kommersiella intressenter och vara mer självfinansierad. SON har gjort en mängd cd-inspelningar med den tyska labeln cpo, inte minst alla Allan Petterssons symfonier och annan svensk musik, som t.ex. Wilhelm Stenhammars opera Gillet på Solhaug. Drygt 20 000 skolungdomar kommer varje år i kontakt med symfoniorkestern. Politiker födda på sent 1970-tal och senare är tyvärr i stor utsträckning obildade när det gäller klassisk musik och litteratur, vilket till stor del kan skyllas på bristande skolutbildning. Vi har ibland sett häpnadsväckande okunskap om litteratur hos våra partiledare.
Det som i Norrköping har upprört mest är Sophia Jarls raljanta och nedlåtande ton gentemot kulturskapare och utövare, som om de vore ett tärande lyxproblem. Givetvis lever vi just nu i en lågkonjunktur, där anslag och annat måste ses över, men varför ska alltid kultur ställas mot daghem, skola och sjukvård? En sak är klar: Sophia Jarl har aldrig tänkt på kulturen som en allmännyttig demokratisk angelägenhet.
Argumenten kring dagisplatser och sjukvård känner jag igen från den infekterade operadebatten i Göteborg på 1970-talet, men då var det extremvänstern som argumenterade på samma sätt som nu det borgerliga styret i Norrköping.
Även andra kommuner drar ner på kulturen, som t.ex. Motala som lägger ner El Sistema, som är ett lyckat integrationsprojekt sedan 2014 med musikundervisning för femåringar. Förslaget var väldigt förvånande, enligt kommunens kultur- och fritidschef. En tredje kommun i Östergötland, Linköping, där läggs musikklasserna ner. Vad blir kvar?
Även den isländska regeringen har strypt medlen till landets enda opera, som nu sagt upp både personal och hyreskontrakt i konserthuset. Konserthuset Harpa i Reykjavík har varit hemmascen för den Isländska Operan allt sedan invigningen 2011. Nu ska operasverksamheten ersättas med en statligt ägd nationalscen för opera, men Steinunn Birna Ragnarsdóttir, som är både vd och konstnärlig ledare, tror att det skulle innebära flera år utan större operaföreställningar på ön. Däremot säger den isländska kultur- och handelsministern Lilja Alfredsdottír att verksamheten ska vara i gång 2025 som planerat.
En av orsakerna till ett hårdnande kulturklimat kan vara efterdyningarna av coronakrisen och världsläget, inte minst kriget i Ukraina. Men i orostider är kultur viktigare än någonsin!
Det som byggts upp under åren kan raseras snabbt genom ett enda beslut som inte har beretts och genomlysts på ett transparant demokratiskt sätt. Sedan tar det många år att bygga upp verksamheterna igen.
Trots dessa tirader önskar jag våra läsare en fin kulturhöst!
Sören Tranberg
Chefredaktör och ansvarig utgivare