En av de absolut världsledande sopranerna under 1960–80-talen, italienskan Renata Scotto, har avlidit i en ålder av 89 år. Hon var född i en liten fiskarby utanför Savona i Ligurien dit hon återvände före sin bortgång. Hon kunde närmast betraktas som ett sångligt underbarn då hon kom till Musikkonservatoriet i Milano som sextonåring. Kort därpå vann hon en tävling där priset var att debutera vid Teatro Nuovo i Milano, vilket hon också gjorde som Violetta i La traviata vid 18 års ålder!
Året därpå debuterade hon på La Scala i byxrollen Walter i Catalanis La Wally mot Renata Tebaldi och Mario del Monaco. Trots de världsledande sångarna stal hon showen och blev inropad femton gånger. Men det verkliga genombrottet kom när La Scala gästspelade i Edinburgh med Bellinis Sömngångerskan. En extraföreställning sattes in som Maria Callas vägrade att framträda i. Hon ersattes av Scotto som över en natt blev en internationellt känd operastjärna redan vid 23 års ålder. I början av sin karriär sjöng hon många lyriska koloraturroller som Gilda i Rigoletto, Lucia di Lammermoor och Adina i Kärleksdrycken men också många ovanliga bel cantoroller som Zaira och Giulietta i I Capuleti e i Montecchi, båda av Bellini, samt Isabelles krävande koloraturparti i Meyerbeers Robert le diable.
På 60-talet kom hon att sjunga alltmer i USA och Metropolitandebuten skedde 1965 som Madama Butterfly. Engagemangen i detta operahus blev allt tätare och ledde till att hon flyttade med sin familj till New York. På Met kom hon att sjunga över 300 föreställningar i 65 roller under 22 år. Cirkeln slöts då hon vid sin avskedsföreställning 1987 sjöng samma roll som debuten där – Butterfly – men med den skillnaden att hon nu också hade regisserat uppsättningen.
Däremellan ligger en glansfull och storartad karriär, och den som lyssnar till hennes tidiga inspelningar förstår att hon ville något mer. Hon fyllde relativt oskuldsfulla roller som Gilda eller Lucia med en enorm uttryckskraft. Hennes frasering var extraordinärt musikalisk och som få laddade hon varje ord med innehåll – varje löpning och koloratur hade dessutom ett betydligt djupare innehåll än enbart briljans. Därför var det knappast förvånande att Scotto efterhand breddade rösten och gav sig på en mer dramatisk repertoar. Under 70-talet gjorde hon tyngre Verdi- och Pucciniroller samt veristiska roller som Maddalena i Andrea Chénier och titelrollerna i La Gioconda och Adriana Lecouvreur. Visst kunde det vara något riskabelt för hennes i grunden lyriska röst när hon gav sig på partier som Abigaille i Nabucco eller Lady Macbeth, men ack så spännande det var!
Scottos karriär sammanföll också med boomen för kompletta skivinspelningar, så hon medverkar på ett mycket stort antal sådana – i rena koloraturroller på 60-talet till de senare dramatiska sopranpartierna under 70- och början av 80-talet. Några operor, som Rigoletto, La traviata och Madama Butterfly, spelade hon dessutom in två gånger, så den som önskar kan jämföra den unga koloratursopranen med den mognare interpreten. Övriga viktiga inspelningar för henne finns bland de tidigare Glauke i Cherubinis Medea mot Callas, Lucia di Lammermoor, Liù i Turandot mot Birgit Nilsson och Serpina i La serva padrona mot Sesto Bruscantini.
Bland de senare inspelningarna måste nämnas av Puccini Le villi, Edgar, Triptyken och Tosca, hos Verdi Abigaille i Nabucco och Desdemona i Otello, dessutom Maddalena i Andrea Chénier, titelrollen i Adriana Lecouvreur (oslagbar!), Bellinis Norma, Nedda i Pajazzo och Santuzza i Cavalleria rusticana. I princip alltid italienska roller alltså, men hon medverkade också som Berthe i Meyerbeers Profeten i den första inspelningen av det verket. Hon kan även upplevas på dvd i ett stort antal upptagningar, i första hand från Metropolitan, till exempel i La bohème, Luisa Miller, Francesca da Rimini och Manon Lescaut.
Mot slutet av sin karriär gav sig Scotto på några lägre sopranroller som Fältmarskalkinnan i Rosenkavaljeren, Kundry i Parsifal samt Kvinnan i Vox humana respektive Erwartung. Hennes sista roll var Klytaimnestra i Elektra som hon gjorde vid nära 70 års ålder. Då hade hon också verkat som operaregissör i både USA och i Italien samt varit en uppskattad sånglärare och ledare av masterclasses. Till hennes mest berömda elever hör Renée Fleming och Deborah Voigt.
I vissa roller, som Norma, blev Scotto motarbetad av Callas-fans som aldrig kunde acceptera att operalivet gick vidare med nya sångare. Men den som lyssnar på någon av Scottos inspelningar inser ganska snart att det är både ointressant och ovidkommande att försöka jämföra henne med någon annan. Få sångare var nämligen så personliga som hon och satte så mycket sin egen prägel på en viss operaroll – hon var ”one of a kind”, som man säger.
Göran Gademan