Andefabriken på Vadstena-Akademien

Att Daniel Nelsons opera Andefabriken får sin urpremiär i just Vadstena är en händelse som ser ut som en tanke. Eftersom temat i historien (libretto av Tuvalisa Rangström och Magnus Lindman) handlar om andevärldar och kapitalism, är steget inte alltför långt till ortens katolska historia, även om Vadstena-Akademien rimligen inte behöver erlägga något tionde till klostret.

Alice i Andevärlden vore en alternativ rubrik till operan, där vi mot en viktoriansk bakgrund med suffragetter, giftassugna ungflickor och tidens teknikoptimism ser hur även det hinsides kan inordnas i ett sekelskifte där, i varje fall enligt filosofen Ernst Haeckel, samtliga världsgåtor strax skulle vara lösta.

Alice vill hitta en man, hennes syster Lilly vill kvinnlig frigörelse. Madame Kolthoff tjänar pengar på andeskådning, Tom och Barry hoppas att även dödsrikets andar ska kunna bistå i förverkligandet av den socialistiska utopin. Men allt stöter på patrull. Kolthoff är naturligtvis en charlatan, Tom och Barry aningen godtrogna, liksom Alice hoppas att hennes lycka ska befästas av andarnas vetskap om hennes öde.

Vad som segrar är givetvis kapitalismen. Alice plötsliga död genom Kolthoffs egenartade Psykofon – ett slags telefon med direktlinje till de döda – får varken Madame eller syster Lilly att slå i manualen för att återuppväcka stackars Alice. Tvärtom inser de raskt att här kan man tjäna storkovan.

Bröllopssalen i Vadstena slott bär sorgdräkt, väggar, möbler och kostymer är svarta. Om detta är en mörk tid, så finns här även lite blinkningar till tidens genrer, Grand Guignol, eller dess arvtagare A penny dreadful. Enstaka slapsticks lättar upp historien, samtidigt som man undviker att dra alltför stora växlar på tidens idéer kring politik eller könskamp.

Jag uppskattar lättheten i regin, men allra mest de båda systrarnas röster. Minna Tägils (Alice) sopran är väl fokuserad och har en bärkraft med karaktär. Syster Lilly Rebecka Wallroth matchar henne utmärkt med sin minnesvärda mezzosopran, där hennes milda protester så att säga hörs under noterna.

Ingrid Tobiasson, scenens operaräv, låter sin ännu bärkraftiga mezzosopran ge madame Kolthoff en lagom opålitlig röst, samtidigt som hon har ett exakt sceniskt uttryck. Det borgerliga paret Lady och Lord Plunkett-Bryce, Amie Foon och David Risberg, ljuder också gott, och ingen betydande kritik kan jag rikta mot övriga solister.

Daniel Nelsons musik, enligt uppgift inspirerad av steampunk, är rytmisk och effektiv, om än emellanåt lite väl illustrerande. Det finns en nerv och flera lekfulla moment där scenens händelser får lätt ironiska musikaliska ekon och klanger.

Min enda invändning är annars att operan kanske är några scener för lång. Alice vackra lamentation mot slutet hade varit en elegantare avslutning, samtidigt kunde de efterföljande scenerna helt enkelt lagts före den. Men det är en marginalanteckning och, sist men inte minst, så leder Joachim Gustafsson den välspelande orkestern med all önskvärd precision.

Claes Wahlin