The Fairy Queen på Drottningholms Slottsteater

England har en både märklig och motsägelsefull position i operakonstens utveckling. Hur kommer det sig att landet med sitt rika teaterliv, där musiken inte var en självklar del inte förrän en bit in på 1900-talet, lyckades skapa en betydelsefull plats i operans historia, motsvarande dess position som ledande kulturland? Att man först med Benjamin Britten kunde frambringa en operaskapare av internationell storhet? 

En av orsakerna till Englands tvåhundraåriga marginaliserade position brukar tillskrivas Henry Purcells Mozarttidiga död vid 36 års ålder. Purcells enda ”riktiga”, genomkomponerade och dramatiskt sammanhållna opera Dido och Aeneas brukar ses som den geniala inledningen till ett självständigt engelskt operaskapande men som kvävdes i sin linda. 

Personligen ställer jag mig frågan om just Dido och Aeneas är det verk som bäst visar på Henry Purcells musikdramatiska geni. Nej, det är först nu med Drottningholmsteaterns stort och ambitiöst anlagda uppsättning av The Fairy Queen som man till fullo inser och njuter av Purcells musikdramatiska potential. Man häpnar över det oändligt rika spektrum av musikdramatiska uttryck som Purcell förfogar över – med allt från engelska folkvisor, raffinerade eller burleska dansrytmer till grandiost anlagda operaarior.   

Och den som så övertygande gör oss delaktiga i denna Purcells musikaliska rikedom är Drottningholmsteaterns kör och orkester under sin nytillträdde musikchef Francesco Cortis ledning. Han är en internationellt känd barockexpert som valt The Fairy Queen som sitt första stora uppdrag på teatern. Det är bara att önska och hoppas att man får behålla honom mycket länge. 

The Fairy Queen brukar kallas semiopera, en märklig engelsk hybridform av en talpjäs, i detta fall en anonym bearbetning av William Shakespeares En midsommarnattsdröm, med ett stort antal inlagda varierande sång-, musik- och dansnummer med ursprung i den speciella form av hovspektakel, masques, som var vanlig vid det engelska hoven. 

Francesco Corti och regissören Josette Bushell-Mingo har utarbetat en version där sångarna både innehar de talade rollerna i Shakespeares komedi och de i den ursprungliga semioperan. Detta möjliggör ett dramatiskt flöde som ligger närmare den traditionella barockoperan och Shakespeares komedi, något som man i stort sett lyckats med. 

Den främsta anledningen till att detta fungerar är ett alldeles lysande sångarlag, som dessutom behärskar den Shakespeareska dialogen i ett naturligt och välartikulerat flöde. Anna Dennis som fedrottningen Titania skapar andlösa ögonblick när hon i sina långa arior ömsom spinner ljuvliga pianissimon ömsom slänger sig ut i halsbrytande koloraturkaskader. En mer komisk koloraturkonkurrent har hon i mezzon Luciana Mancinis Hermia. Hennes älskade Lysander är Zachary Wilder, en ovanligt intressant tenor som jag gärna hade hört mycket mera av. Tillsammans med Demetrius, Alex Rosens varma och fylliga baryton, har han kvällens enda rent komiska nummer, en gayduett som visar att pojkarnas kärleksträngtan inte i första hand avser Hermia och Helena. Den sistnämnda görs av Emmanuelle de Negri, en sopran som hade fått sig tilldelat flera solonummer. 

Shakespeares förtrollande förväxlingskomedi innesluter ju även mörkare stråk. Bushell – Mingo har tagit vara på semioperans öppna form och varsamt accentuerat Shakespeares grundkonflikt, striden om den indiske prinsen mellan Oberon och Titania. Oberons handlande är ett övergrepp inte bara på Titania, vilket förstärks av att de härskande männen Oberon och Teseus tilldelats de mest maktfullkomliga trumpetarior, virtuost utförda av tenorerna Thomas Walker och Samuel Boden. 

Oberons grymma lek inbegriper även den åsnehuvudbärande Botten vävare. Jeremy Carpenter gör en ovanligt sympatisk och nyanserad gestaltning. Hans förvirring vid uppvaknandet lockar inte till löje utan till medkänsla. Det mest gripande är kanske ändå barnet som är upphovet till hela konflikten. Den föräldralöse indiske prinsen, här en praktfullt utstyrd docka, lämnas ensam och glöms bort i den allmänna lyckliga försoningen.

Anna Kjellsdotters härligt prunkande och varierande kostymer, överdådiga och barocka i dess rätta bemärkelse är bidragande orsak till att Drottningholmsteatern av Purcells dramaturgiskt svårbemästrade stycke åstadkommit något som kan ses som engelsk-shakespearesk barockopera. 

Helt problemfritt har det ändå inte varit. Ibland känns det som den sceniska fantasin i personregin tryter. Exempelvis måste kärleksparen alltför länge sväva runt i ultrarapid för att vi ska förstå att de är förtrollade.

De många kulisshalningarna och musiknumren blir i sista delen både mekaniska och uppstaplade. Att det är svårt för Corti att skära i Purcells utsökta musik är helt förståeligt, men här kunde en och annan strykning varit på plats. Effekten blir att ett av Drottningholmsteaterns ofta framträdande kännemärken: salongens inte alltför sittvänliga bänkar börjar mot slutet alltför tydligt att pocka på uppmärksamhet. Något man snart glömmer när man tumlar ut från en av Drottningholmsteaterns mer betydelsefulla produktioner.

Erik Graune