Silent Zone på Malmö Opera 

I tre rum och kök utspelar sig kammaroperan Silent Zone med musik och libretto av danska Louise Alenius. Det är ett verk som uttrycker erfarenheter och känslor kring ett svårt ämne som ofta skapar tystnad: sexuella övergrepp inom familjen, incest. 

År 2017 fick Silent Zone urpremiär som beställningsverk på Copenhagen Opera Festival och sedan dess har Malmö Opera velat ta den prisbelönta operan över Sundet. I april var det dags, med dansk-svensk ensemble och ett exklusivt upplägg, där endast 150 personer åt gången kunde se de elva föreställningar som gavs under spelperioden.

Silent Zone har en öppen scenografi, ett hem inrett i vitt, tre rum och en liten uteplats med gräsplätt och leksaker. Det skulle kunna vara vilket enplanshus som helst, förutom att här saknas väggar så att allt det privata är synligt. Malmö Operas stora scen är omvandlad till en black box, där publiken rör sig fritt 360° runt spelplatsen. Åskådarnas rörelser skapar en sorts koreografi i sig när de reagerar på olika sceniska signaler, en solist som börjar sjunga i ett rum, ett annat rum som tänds upp.

Ida Grarups scenografi är helt central för verket. Den kortar förstås avståndet mellan scen och publik, men framför allt låter den oss ta ansvar för vår personliga upplevelse av föreställningen: vad du ser och hör beror på vilken position du intar i scenrummet, samtidigt kan du omöjligt se och höra allt. Att allt görs tillgängligt på detta sätt exponerar såväl vår otillräcklighet som impulsen att titta bort från det som är obehagligt, att slå dövörat till. Det är vårt eget förhållningssätt som iscensätts och aktiveras, vilket skapar en förhöjd receptivitet. 

Kvällen formar sig till en storartat komplex scenkonstupplevelse av ett slag jag tidigare främst upplevt inom talteatern, såsom Robert Lepages The Seven Streams of the River Ota. Den var fem gånger så lång men med liknande dockskåpsscenografi och förmågan att skapa samma känsla av ett kollektivt, förstorat medvetandeflöde.

Fredrik Zetterström gestaltar pappan som förgriper sig på sin dotter och låter skuggor av osäkerhet, kanske sorg, dra över sin kärnfulla baryton. Rollen gestaltas även av skådespelaren Matthias Hahne Thorbjörnsson; alla roller är duplicerade med sångare jämte stumt agerande vuxen- respektive barnskådespelare. Greppet skapar allmängiltighet men förskonar också den enskilda artisten från att ensam låna ansikte, kropp och röst åt obehagliga rollfigurer.

Mamman sjungs av den framstående danska sopranen, Inger Dam-Jensen, med en återhållen nervighet och ett distanserat kroppsspråk som gestaltar modern trovärdigt, stelnad i förnekelse och svek. Hennes röst gifter sig fantastiskt bra med Daniel Carlssons fylliga countertenor. Carlsson spelar brodern som vet vad som händer hans syster, men han är för ung för att konfrontera eller sätta ord på pappans skändligheter. Själva övergreppen gestaltas obehagligt och tydligt nog med gestik, en viss riktning i pappans rörelser eller uppmärksamhet och några frysta poser, snapshots av fysiskt övervåld mot dottern.

Barnskådespelarna Milton Felländer och Alice Jönsson är obegripligt bra, agerar helt okonstlat och fokuserat. Systern har tystnat av övergreppen men har en instrumental musikpersona i form av slagverkaren Sara Nigard Rosendal, som kongenialt bär en vit kanindräkt. Kaninen är ett tröstedjur för barn, men också inbegreppet av oskyldigt villebråd. Dessutom har djuret ett språk gemensamt med slagverket genom sin instinkt att stampa med baktassen vid fara. Denna dubbelgestalt skapar föreställningens klimax: flickans spastiska rörelser och sedan alltmer utagerande framfart genom hemmet ger ett våldsamt och rytmiserat utlopp för den ångest som övergreppen präglat ner i hennes själ.

Nigard Rosendals slagverksparti är pregnant och expressivt. Alenius verk är över huvud taget musikaliskt lättillgängligt, skrivet för solister, kammarensemble med piano samt barnkör. Kompositionen har partier med varsin karaktär, ibland sakralt, ibland åt det minimalistiska hållet och även en del påfallande vackra passager där stråkarna driver en senromantisk, lite mer muskulös melodik. Mot slutet krackelerar eller brister harmonik och klanger allt oftare. 

Louise Alenius har förvaltat ett svårt ämne på ett konstnärligt väldigt ansvarsfullt sätt. Produktionen är förstås omsorgsfullt paketerad, med ett ”Till dig som behöver prata med någon” på programbladets baksida och så vidare. Men i Alenius verk – och inte minst i Tue Bierings samstämmiga och utmärkta regi – finns även terapeutiska egenskaper som kan associeras till ett rekviems syfte och dramaturgi. Efter flickans percussiva urladdning träder alla musikaliska uttryck besinnande tillbaka, och vi får bara andas en stund. 

Ett fullkomligt förklarat ögonblick uppstår när Malmöoperans barnkör ungefär mitt i föreställningen skrider på rad rätt igenom arkitekturen, från ena sidan av scenens black box tvärs igenom hemmet och ut på den andra. Barnkören drar med sina mjuka röster som en renande kam över familjens trassliga och sköra existens; i Silent Zone är publiken ämnet till trots i väldigt goda händer. 

Detta är ett verk och en uppsättning utöver det vanliga, måtte fler få chansen att se den.

Åsa Mälhammar