Glömskans arkiv på Malmö Konsthall  

I Malmö Konsthall visas ett ambitiöst sceniskt körverk med operasolister, Glömskans arkiv med undertiteln Ett år av antirasistiskt minne i Malmö. Verket ingår i en utställningsserie med ursprung i ett medborgarinitiativ och har Malmö stad som medarrangör.

Librettot är skrivet av Athena Farrokhzad och Felicia Mulinari, båda verksamma som poeter, dramatiker med mera. Lyhört och träffsäkert ger de röst åt Malmöbornas erfarenheter av rasism i vardagen, liksom åt det kollektiva minnet av rasistiska våldshändelser från de senaste decennierna. Referenser som Möllevångstorget, Jägersrovägen och Sorgenfri ger lokalfärg, medan läsningar av Malmöbor både live och i väggprojicerade inspelningar ger ytterligare autenticitet. Över allt vilar en humanistisk och kärleksfull ton, där barnens perspektiv lyfts fram med särskild ömhet – ”I Malmö bär barnen katastrofen i samma hand som sina ballonger.”

Uppsättningen är dynamisk, vi rör oss alla över en dryg timmes tid genom Malmö Konsthall. Tebogo Monnakgotla har tonsatt verket för sopranerna Sanna Gibbs och Jacqueline Miura samt vokalensemblen Petri Sångare, ledda av Karin Oldgren. Solister och kör blandar sig ofta med publiken. Katrin Brännströms enkla och smarta scenografi är delvis mobil även den. I den avslutande akten befinner vi oss i den högsta och ljusaste delen av utställningshallen. En skog av takhängda ljusslingor suggererar stadsmiljöns vertikala, lite hisnande perspektiv. 

Sara Gärde står för regin och har skapat ett lugnt flöde genom lyssning och visuella intryck. Vid sidan av sångsolisterna medverkar skådespelaren Miguel Cortés, som bär omkring på stora kuber. Djupt koncentrerad letar han efter ett ställe att placera dem, en bearbetning av minne kanhända och tematiskt helt på sin plats.

Solisterna agerar återhållet och deras partier är bitvis skrivna som duett där de kan interagera. Musiken har en rak melodik som växlar om med klusteruppbyggda ackord. Det är snygga klanger och allt framförs klanderfritt av kör och solister, med stämgaffel som enda instrument. Monnakgotla tar lekfullt tag i några språkliga klanger – glömskans ”m” får klinga skönt och ett ”r” rytmiseras och får rulla runt härligt när kören sjunger ”rulla tillbaka”. Helheten blir dock något likartad, kanske för att verket är katalogiskt uppbyggt efter månaderna. I librettot finns ändå en aktivistisk energi som gärna kunde fått höras, partier med ihärdigt hamrande imperativ – belägra, fjärma, upphäv, stoppa, kämpa! 

Likväl stämmer uppsättningen till eftertanke kring nutiden, alla dessa plötsligt överskridna gränser för anständighet och medmänsklig respekt. Eftersom det svenska körlivet är en väldigt homogen kulturyttring tillför Monnakgotlas verk dessutom nya engagerande perspektiv och teman till körmusiken.   

Åsa Mälhammar