Hercules, den antika grekiska sagovärldens främste hjälte, är inte den egentliga huvudpersonen i Händels musikdrama utan det är Dejanira, hans hustru, som står i händelsernas centrum och musikaliskt har även prinsessan Iole en större roll.
Spelet börjar med Dejaniras oroliga väntan på makens hemkomst efter hans senaste, och som det ska visa sig, sista krigståg. Ett dåligt omen från templet ökar hennes vånda och sonen Hyllus gör sig därför beredd att ge sig ut i världen för att leta efter fadern, som emellertid i detta nu återvänder segerrikt medförande den traumatiserade, unga och vackra Iole, vars far han dödat, i krigsbyte. Återseendets glädje ersätts hos Dejanira snart av omotiverad svartsjuka som varken Hercules eller någon annan lyckas avhjälpa. Hon tillintetgör sina möjligheter till lycka med åtgärder som leder till Hercules död och hennes eget psykiska sammanbrott. I ett sidospår får vi följa Hyllus och Ioles spirande relation.
Hercules uppträder bara tre gånger på scenen men är ändå ständigt närvarande, dels i de övrigas föreställningsvärld, dels i gestalt av en staty, i första avdelningen sittande i en soffa, i den andra stående. De två statyerna och soffan utgör den sparsmakade scenografins enda egentliga rekvisita.
Händel avstår i detta musikdrama från den vokala ekvilibristik som varit ett så oundgängligt element i hans tidigare operor. Det är primärt som skådespelare sångarna sätts på prov och imponerar, även om också deras vokala insatser genomgående är välklingande och vårdade – framför allt Anthony Robin Schneider i titelrollen i den scen som beskriver Hercules dödskamp och Paula Murrihy, som gör Dejaniras åtföljande vansinnesutbrott mycket övertygande.
Sopranen Elena Villalón glänser i de arior som tycks ha inspirerat Händel allra mest om man ser till den melodiska ingivelsen, medan tenoren Michael Porter inlevelsefullt gestaltar rollen som en son präglad av att stå i sin fars skugga. Också mezzon Kelsey Lauritano som budbäraren Lichas, i denna uppsättning uppgraderad till Hercules syster, är se- och hörvärd. Frankfurtoperans kör måste också berömmas för sina insatser som såväl kommenterande som medagerande.
För den musikaliska ledningen stod Laurence Cummings, som efter sina år som ledare för Händelfestspelen i Göttingen är en idealisk uttolkare av Händels musikdramatik. Frankfurter Opern- und Museumsorchester spelade följsamt på tidstrogna instrument. Och på Göteborgsoperan har Cummings dirigerat både Julius Caesar och Alcina.
”Trots att verket har nästan trehundra år på nacken kan iscensättningarna, samtliga i modern tid, antagligen räknas på båda händernas fingrar.”
Regissören Barrie Kosky har på samma gång haft en svårare och lättare uppgift än i Händels operor, där det ju ändå finns en uppförandetradition att utgå ifrån och ta spjärn emot eller, vilket tycks vara det vanligaste, bortse ifrån. I Hercules finns däremot inga historiska förebilder. Trots att verket har nästan trehundra år på nacken kan iscensättningarna, samtliga i modern tid, antagligen räknas på båda händernas fingrar.
Å andra sidan kunde detta verk mycket väl ha tjänat som modell för framtida operor då Händel här, liksom i vissa av sina dramatiska oratorier, löser upp den tydliga åtskillnaden mellan recitativ och aria. Något som i och för sig emellanåt sker också i hans operor.
Även frånvaron av iögonfallande scenerier understryker de inre skeendenas primat. Att Kosky tagit fasta på det psykologiska förloppet blir ibland problematiskt då textförfattaren, prästen Thomas Broughton, uppvisar en del brister som psykolog. Däremot har Broughton utifrån sina antika förlagor skapat ett engagerande händelseförlopp utan döda punkter överlägset flertalet av Händels operalibretton.
Kosky har med sitt team Katrin Lea Tag, som står för scenografi och kostym, och ljussättaren Joachim Klein, åstadkommit en uppsättning där samtliga ingående komponenter ‒ utformningen av scenrummet, den sparsmakade dekoren, det subtila spelet med ljus och skuggor och solisternas och körens agerande ‒ harmoniserar sällsynt väl. Jag köper inte riktigt allt men näst intill och det finns partier, som till exempel körens illustration, i första avdelningens final, av hur svartsjuka kan överskugga alla andra känslor, där det är svårt att föreställa sig en bättre gestaltning.
Slutet skulle ha kunnat framstå som en antiklimax då Broughton strukit Dejaniras självmord i Sofokles pjäs och i stället valt en försonligare avslutning. Barrie Kosky har dock lyckats skildra upplösningen så övertygande att man rentav känner ett slags lättnad efter de uppskakande scener som just utspelat sig.
Denna uppsättning var som helhet den mest lyckade jag sett på mycket länge. I Sverige får jag nog gå tillbaka till Tamerlano i en precis lika finkalibrerad uppsättning på Drottningholmsteatern sommaren 2000.
Günter Thiele
Händel: Hercules
Premiär 30 april, besökt föreställning 27 maj 2023.
Dirigent: Laurence Cummings
Regi: Barrie Kosky
Scenografi och kostym: Katrin Lea Tag
Ljus: Joachim Klein
Kormästare: Tilman Michael
Solister: Anthony Robin Schneider, Paula Murrihy, Michael Porter, Elena Villalón, Kelsey Lauritano, Erik van Heyningen.