Proserpin på Confidencen, Ulriksdals slottsteater

O gudalike Kraus…! Det är Onkeln i Lars Johan Werles opera Tintomara som låter undslippa sig en beundrande suck från en annan av Sveriges sommaroperascener – Läckö Slott – något man definitivt kan instämma i när man lyssnar till Proserpin på Confidencen. På Läckö gäller kommentaren emellertid Kraus kantat till kung Gustavs begravning; på Confidencen är det sannerligen inte en högstämd sorgemusik som ljuder. Det svänger nämligen ordentligt friskt om Confidencens operaorkester under Olof Bomans entusiastiska och noggranna ledning i Anders Wiklunds reviderade version. Det var just på Confidencen som Kraus Proserpin 1781 fick sitt konsertanta uruppförande i närvaro av majestätet själv i publiken.  

Gustav III lär ha sagt uppmuntrande ord till den tjugofemårige Kraus, vilket gjorde honom överlycklig och gav honom hopp om fortsatt karriär vid det svenska hovet – en karriär som vi vet gick i stå av olika anledningar. Trovärdigt gestaltad av Oskar Webrell som Kraus och Richard Hamrin som kungen har detta tagits med i en fyndig ramhandling som ger ett välbehövligt perspektiv till en av den gustavianska epokens bästa operaskapelser. 

Den antika myten om dödsguden Plutos bortrövande av Proserpina, dotter till växtlighetens gudinna Ceres brukar vanligtvis tolkas som en myt om årstidernas växlingar. I den av Jupiter påbjudna lösningen av konflikten mellan gudarna kommer Proserpina att vistas dels nere i dödsriket, dels uppe hos sin mor. När Ceres har sin dotter hos sig blir det vår och sommar, när Proserpina är nere hos sin make i dödsriket sörjer Ceres sin dotter och då råder höst och vinter. 

Hovpoeten Johan Henrik Kellgren frångick delvis den franska förlagan (en opera av Lully) och skapade en bihandling där en kärlekskonflikt mellan herden Atis och nymfen Cyane blir dramats utlösande faktor. Atis har förälskat sig i Proserpin och därmed svikit Cyane som i svartsjuka hämnas genom att möjliggöra Plutos bortförande av Proserpin.

Bomans vitaliserade turbospeed genom partituret av denne ”svenske Mozart”, motsvaras av ett utmärkt sångarlag. Madeleine Allsop behärskar oklanderligt Proserpins intrikata koloraturrulader, och lika oklanderligt behärskar Susanna Stern Ceres storlinjiga klagoarior som kontrasterar fint mot Sanna Gibbs lyriskt intensiva Cyane. Wiktor Sundqvist visar en mognare och dramatisk pondus i sin tenor som Atis och Anton Eriksson förmedlar barytonal värme och välljud som den förälskade dödsguden. Richard Hamrin som Gustav III i ramhandlingen visar i den inlagda arian ett härligt exempel på virtuos och briljant figursång. 

Alltså full pott musikaliskt och sångligt. Det betyder dock inte att det saknas svårigheter när man ska bringa sceniskt liv i Kraus Proserpin. Inte ens med en försonlig inställning till tiden kring den gustavianska operans stilideal kan man påstå att Kellgrens libretto är en dramaturgiskt lyckad framställning av myten om Proserpina och Ceres. 

Regissören Sara Ekman och dramaturgen Ola Simonsson har alltså inte en helt tacksam uppgift men resultatet blir ändå en stilmässigt mycket vacker uppsättning. Här bidrar Christer Nilssons dekorer som livas upp – tycker jag mig se – av betydligt mer mättad och klatschig färgskala än den ”drottningholmskt” mer finstämda pastellpaletten. 

Men myten om Proserpina innefattar idélager som kunde ges en givande belysning och motsvara mer nutida problemställningar: en lite annorlunda vinkling på kvinnovåld, makt, försoning, Stockholmssyndrom och klimatproblematik. Teman som skulle kunna fördjupas eller åtminstone antydas utan att man går bärsärkagång över våra älskade slottsteatrars stilmässiga regelsystem. 

Jag saknar alltså en scenisk motsvarighet till Bomans musikaliska ledning, en livfullare aktion där man vågar mer. Här blir det för mycket av stillastående stilteater. Det hettar till när Sanna Gibbs och Wiktor Sundqvist kolliderar i sina svartsjukescener, men annars hänvisas sångarna alltför ofta till passiv enface-sång som förhindrar en mer profilerad persongestaltning.

Men detta förtar inte att Confidencens Proserpin är en bragd och att man med sitt medvetna repertoarförfarande verkar vara den enda svenska operascen hitintills som uppmärksammar nästa års 250-årsjubileum av den svenska operans födelse.

Erik Graune