Il colore fa la regina på Vadstena-Akademien

Under barocken producerades operor under ungefär samma villkor som dagens filmindustri. Mycket pengar, kort livslängd och föga ära för upphovsmännen. Dagens filmstjärnor motsvarar barockoperans soliststjärnor. Kastrater som Farinelli var den som fick jubel, ära och lusidorer.

Det finns pärlor i de arkiv som överlevt tiden. Sedan flera decennier tillbaka har en rad operakompositörer återuppväckts efter seklers sömn och mötts av nyvaket intresse hos den kontinentala publiken. I Sverige tycks de stora institutionerna nöja sig med vad man kallar säkra kort: det långa 1800-talets knippe kompositörer Wagner, Richard Strauss, Verdi och Puccini. Samt sällsynta avsteg utanför en repertoar som legat stilla i decennier.

Det är om somrarna, utanför de stora institutionerna, det händer. Confidencen har en månadslång festival där Joseph Martin Kraus Proserpin gavs, Vadstena-Akademien gav två produktioner, Missy Mazzolis Breaking the Waves och Carlo Francesco Pollarolos Il colore fa la regina, medan Drottningholmsteatern endast gav en produktion, Vivaldis Il Giustino. Ur led är tiden. Men det är sommarproduktionerna som försöker vrida den rätt, bort från det långa 1800-talet. 

Vadstena-Akademiens första produktion var en inte sedan år 1700 i Venedig framförd opera, Carlo Francesco Pollarolos Il colore fa la regina (ungefär Hudfärgen avgör drottningen), som har för tiden typiska ingredienser, exotism, kärleksintriger och tronföljdssäkring. Pollarolo verkade på en plats och i en tid när handelsresor till exotiska platser sedan ett sekel tillbaka hade vidgat vyerna och därmed gemene mans intresse för vad som fanns bortom den kända horisonten. Men vad som där skymtade skymdes av rykten och myter.

I Il colore fa la regina får Ganges flyta på fel plats, kineser begåvas med möjligheten att ändra hudfärg och slavhandeln alldeles självklar. Regissör Clara Svärd lät det politiska fundamentet förbli just ett sådant; inga politiska pekpinnar, originalets etniska krux ersattes med ett maskspel där ingen riktigt är vad den först visar sig som. De enda pekpinnarna var de namnskyltar som lekfullt förklarade vem som är vem och vem som egentligen älskar vem.

Om första akten krävde lite för många förklaringar (textmaskin finns ju) etablerades de starkaste scenerna efter paus. Då får Adelasio till slut sin Eritrea, Gelinda sin kung Arieno och kriget ersätts av freden. Ordningen återställd, kärleksspelet går i hamn.

Musikaliskt var detta en mycket charmig historia. Korta arior med enstaka da capo, framåtdrivande recitativ och en pigg orkesterklang under Mariangiola Martellos ledning. Operan är dock, bör påpekas, nerkortat, lite över två och en halv timme mot originalpartiturets uppskattningsvis fyra timmar. Men många barockoperor kräver vissa justeringar, materialet kan vara ofullständigt, kontexten kan skilja sig radikalt mellan dåtidens och dagens publik. Några av de vridmoment som krävs framgår av Holger Schmitt-Hallenbergs pedagogiskt föredömliga artikel i programhäftet.

Solistinsatserna var utmärkta, även om en mer allmän bedömning är svår att göra, eftersom Vadstena Gamla Teater är så liten, kanske landets minsta (och förmodligen den sötaste). Men Arianna Stornellos sopran var tät och gav Adelasio (en gång slav, nu inledningsvis kung) en touche av vemod, medan Gelinda, hon som skickas till hovet för att gifta sig med Adelasio och ge fred, är närmast något av en Medea. Så fort hennes drottningkrona hotas tog hon fram kniven. Vass var också Clarice Granado Perssons sopran, som kan både bita och beklaga.

Främst bland många likar var ändå Karin Mobackes Eritrea, en karaktärsfylld sopran med svärta. Tätt följd av Lovisa Huledals Arieno, har en mezzosopran, en sammetsklädd stålvajer, vars röst där varje stavelse krävde uppmärksamhet.

Inget ont om övriga, även om countertenoren Danilo Pastore var aningen vek och kanske hade kunnat regisseras lite mer återhållsamt vid några tillfällen. Över lag var denna uppsättning ett förmodligen unikt tillfälle att höra en opera som få andra har hört eller någonsin kommer att få höra.

Claes Wahlin