Aida på Det Kongelige Teater, Köpenhamn

Den nya Köpenhamnsoperan invigdes i januari 2005 med en uppsättning av Aida. Monumental Egypten-kitsch fick där tjäna bakgrund till den inhyrda stjärnan Roberto Alagna, som envist vände sig mot publiken, medan Aida, en mer passionerad Gitta-Maria Sjöberg, förgäves sökte kontakt med den så beklagligt ointresserade Radamès. En storståtlig men konstnärligt mindre lyckad uppsättning, som snabbt försvann från repertoaren. Nu får köpenhamnarna efter arton års väntan uppleva en ny Aida, och den ser annorlunda ut.

Den engelska regissören Annabel Arden stod för en rätt hygglig men knappast minnesvärd Barberaren i Sevilla i Malmö för ett år sedan, och detsamma kan man kanske säga om denna Aida. Vi befinner oss inte i Egypten utan i ett slags allmän sago- eller operavärld, där dräkterna pekar åt många håll samtidigt. Scenografin består mest av en fond av skiftande videoprojektioner (kan inte världens alla operaregissörer och scenografer åläggas att åtminstone under ett år försöka klara sig utan vidlyftiga videofantasier!). Aida kompletteras av fyra figuranter som beskäftigt försöker uttrycka hennes komplexa känslor genom övertydlig rörelseenergi. Det är visserligen välgörande att slippa det låtsasegyptiska, men det blir i stället en brist på fokusering och skärpa när handling och människor befinner sig alldeles utanför samhällelig och tidsmässig kontext.

Musikaliskt är det mer inspirerande. Tysk-amerikanska Miriam Clark i titelrollen har visserligen en betydande startsträcka och gör fram till och med triumfscenen (inga elefanter men mycket glitter och guldfärgade ballonger) ett rätt blekt intryck. I Nilscenen kommer hon tillbaka som en ny människa och gör sin så svåra aria med fint avvägd expansion och underbart färgade höjdtoner. I slutscenen skyler hon med sin innerlighet över Samuele Simoncinis något grovkornige Radamès. Annars inget ont om denne lätt barytonale och kraftfulle härförare, som av regissören tvingas uppträda rent vimsigt i triumfscenen, antagligen som ett tecken på själslig klyvnad. Att han inledningsvis har svårt att övertyga i den för sångaren så obarmhärtiga ”Celeste Aida” ska inte läggas honom till last, det har han gemensamt med i stort sett alla andra tenorer.

Ensemblen har två sydafrikanska sångare i viktiga partier, och båda är rent magnifika. Raehann Bryce-Davis som Amneris har verkligen krut i sin lätt gutturala men härligt expressiva stämma. Hennes frustration över att världslig makt inte automatiskt ger erotisk makt får maximalt vokalt uttryck. Som Aidas far Amonasro visar Musa Ngqungwana upp en välfokuserad Verdibaryton och bidrar litet bättre till dramatiken än Kyungil Kos välljudande men indifferente Ramfis. Gisela Stille som prästinnan och Willard White som kungen (Farao) är lyxbesättningar i två småroller, men White (f. 1946) börjar låta ganska klanglös och knarrig.

Det Kongeliges förträfflige specialist på italiensk opera i allmänhet och Verdi i synnerhet, Paolo Carignani, ser till att den musikaliska helheten är perfekt proportionerad. Det Kongelige Kapel spelar på topp, och den utökade kören klingar praktfullt.

Lennart Bromander