I Köpenhamnsoperans nya uppsättning av Richard Strauss Elektra befinner vi oss i en patriciervåning någon gång vid operans tillkomsttid i början av förra seklet. Vid tebordet sitter ett gäng överklassdamer, uppenbarligen av det mer vulgära slaget, skrattar rått och gör sig lustiga över den där Elektra som tyst smyger runt i salongerna. En åldrig Klytaimnestra sitter med vid bordet men verkar litet borta. Den detaljrika inredningen signalerar gammaldags realistisk teater. Det är också vad den ryske stjärnregissören Dmitri Tcherniakov erbjuder (han står som alltid också själv för scenografin), men det handlar samtidigt om en inträngande psykologisk realism, där alla kontrahenterna i det blodiga dramat är skarpt gestaltade.
Strauss och Hugo von Hofmannsthals Elektra räknas som ett av den tyska expressionismens absoluta mästerverk, men expressionismen lämnar Tcherniakov främst till musikerna i orkesterdiket. Brytningen mellan den överhettade musiken och den där nästan prudentligt inrättade lyxsalongen blir sällsynt, ja just det, expressiv.
Thomas Søndergaard gjorde en rent sensationell debut som Wagnerdirigent i Valkyrian på Det Kongelige förra våren. Det var med högt ställda förväntningar jag nu beredde mig på att lyssna till hur han skulle ta sig an denna Strauss orkestralt allra mest våldsamma opera. Och förväntningarna infriades! Det är ett brutalt men samtidigt isande vackert våld som formas av musikerna i Det Kongelige Kapel, som spelar med en virtuositet i världsklass. Blecket och slagverket är skoningslöst men aldrig bullrande. Søndergaard frilägger hela detta enormt rika spektrum av orkesterfärger i Strauss partitur med sällsynt skärpa och driver upp temperaturen åt det glödheta hållet. Samtidigt lyfter han fram sångarna på scenen, och de blir påtagligt inspirerade av detta så disciplinerat vilda orkesterstöd.
Elektra, den amerikanska sopranen (med norskt påbrå) Lise Lindstrom, är lång och smal med kort mörkt hår och kommer in och stör damerna i tesalongen klädd i sin mördade fars rock och hatt. När hon efter sitt första mer introverta ”Allein…” jagar upp sig, piskar hon också rösten skoningslöst mot högre höjder och stigande styrka. Det är inte vackert och ska knappast vara det heller, men hon har röstresurser att så småningom driva sin rollgestalt till vansinne och dödsdans.
Hennes syster är en kontrasterande kvinnogestalt med sin böjelse för ”Kinder und Küche” (Hofmannsthal och Strauss var inga feminister av rang, även om de satte kvinnorna framför männen i de operor de skapade tillsammans). Elisabet Strids Chrysothemis är rent överväldigande i sin glänsande sopranprakt. Man häpnar över hur hon kan få fram sådan expansiv kraft och klang ur denna lilla kropp!
Klytaimnestra är alltså en rätt gammal dam, rentav litet åldersdement, där hon nervöst rasslar med teservisen under sin stora scen med Elektra. Violeta Urmana är fullkomligt illusorisk som rysansvärd skräcktant men förmedlar också en viss ömsinthet i all sin ondsinta ömklighet. Och hon sjunger liksom sina döttrar med totalt behärskad vokal lidelse.
För sin Orestes har Johan Reuter mörkat rösten ner till en nivå som passar ett sinistert dödsbud. Denne ganska otäcke Orestes är så till den grad blodtörstig att han av bara farten sätter kniven också i Chrysothemis, sedan Elektra väl dansat livet ur sig.
En gastkramande och i alla avseenden magnifik Elektra!
Lennart Bromander
Strauss: Elektra
Premiär 25 mars 2023.
Dirigent: Thomas Søndergaard
Regi och scenografi: Dmitri Tcherniakov
Assisterande regissör: Thorsten Cölle
Kostymdesign: Elena Zaytseva
Ljusdesign: Gleb Filshtinsky
Videodesign: Tieni Burkhalter
Dramaturg: Tatiana Werestchagina
Solister: Lise Lindstrom, Elisabet Strid, Violeta Urmana, Johan Reuter, Gert-Henning Jensen, m.fl.
www.kglteater.dk
Elektra spelas t.o.m. 26 april.