RAMEAU: ZOROASTRE (1749)
Devos, Gens, van Mechelen, Christoyannis, Vidal, Witczak, Blondel, Lafdal-Franc.
Lenaerts Le Chœur de Chambre de Namur
Les Ambassadeurs – La Grande Écurie/Kossenko
Alpha 891 [3 CD]
Distr. Naxos
RAMEAU: LES INDES GALANTES
Quintans, de Negri, Roset, Vidal, Duhamel, Crossley-Mercer, Andrieux.
La Chapelle Harmonique/Tournet
CVS 031 [2 CD]
Distr: Naxos
För de som minns uppsättningen av Jean-Philippe Rameaus musikaliskt och sceniskt eleganta Zoroastre på Drottningholmsteatern 2005, kan föreliggande inspelning förvåna. Detta beror nu inte på att den musikaliska halten skulle skilja sig åt, utan på det vanliga när det gäller barockoperor: olika versioner. På Drottningholmsteatern framfördes Zoroastre version 1756, den omarbetade versionen, som också finns i en inspelning med William Christie och Les Arts Florissants (det var också den notutgåvan Drottningholm använde). Alexis Kossenkos inspelning med ensemblen Les Ambassadeurs använder versionen från 1749, som skiljer sig från den senare.
Från ett nutida perspektiv är nog 1749 års version aningen tristare. Få arior, en tematik med fred, harmoni och kärlek som anses räcka för minst en hel akt samt en intrig som visserligen i stort är densamma som den 1756 – båda kan läsas som frimuraroperor avant Mozart (Zoroastre/Sarastro) – men som 1749 inte har riktigt lika effektiv dramaturgi som den 1756.
Men likväl, den är väl värd att lyssna på, Kossenko leder sin orkester med elegans och kören, Namurs kammarkör, är en av Frankrikes främsta. Solistinsatserna är jämna och snygga, där Jodie Devos Amélite och Mathias Vidals Abénis, m.fl. sticker ut lite extra. Devos sopran är tät och uttrycksfull, Vidals tenor stark och samlad. Véronique Gens (Érinice) är en erfaren barocksopran och besviker lika lite här som annars.
Rameaus Les Indes galantes, kanske den i dag mest populära Rameau-operan, finns i en rad inspelningar. Det var med den som Les Arts Florissants gjorde skandalsuccé i Aix-en-Provençe i slutet av 1980-talet; en produktion där bland annat punkare försökte lära ett slags småborgare modern dans i den berömda femte entrén (”Fôrets paisibles”). Publiken i Aix lär ha gnolat på just den hiten efter föreställningen. Skandal eller inte gav den uppsättningen startskottet för en renässans av Rameaus operor i Frankrike. Det finns en rad inspelningar på cd och dvd av operan, som med sina geografiska utfärder (Peru, Turkiet, vildar i Sydamerika) är tacksam för en regissör att leka med.
Valentin Tournets inspelning är kanske inte den främsta – Andrei Serbans uppsättning med Christie på Garnieroperan 1999 (finns på dvd) är svårslagen – men föreliggande har en rad goda musikaliska egenskaper. Framför allt är det en synnerligen mjuk klang som Tournet frambringar. Utan att ge avkall på svikt och klarhet harmonierar operan på ett sätt som sällan hörs. Solisterna är med något undantag mycket bra. Mathias Vidal hörs även här (Valère, Don Carlos, m.fl.) och hans tenorstämma är minst lika bra som i Zoroastre. Ana Quintans som Hébé och Zima är kanske den mest framträdande. Sopranen är fokuserad och karaktärsfull, för att inte säga karaktärsfast.
Basen Edwin Crossley-Mercer ger fin svärta åt Bellone och Don Alvar, Emmanuelle de Negri använder sin klara, mjuka sopran fint för sina insatser som Émile och Phani, medan Guillaume Andrieux (Osman, Adario) må ha styrka, men han kan låta både lite ansträngd och stämbandsdarrig emellanåt.
Alla dessa versioner, alla dessa uppsättningar, varför ska det ta sådan evig tid innan Sverige inser vad Rameau skulle kunna göra för operakonsten här och nu. Nu är det 18 år sedan Zoroastre gavs på Drottningholm.
Claes Wahlin