Donizetti: Le nozze in villa
Petrone, Montanari, Capitanucci, Misseri, Custer. Orchestra e Coro Gli Originali/Montanari
Regi: Davide Marranchelli
Scenografi: Anna Bonomelli
Dynamic 37908 [1 dvd]
Lucrezia Borgia
Remigio, Anduaga, Mimica, Abrahamyan, m.fl. Coro del Teatro Municipale di Piacenza, Orchestra Giovanile Luigi Cherubini/Frizza
Regi: Andrea Bernard
Scenografi: Alberto Beltrame
Dynamic 37849 [2 dvd]
Belisario
Frontali, Remigio, Stroppa, Albelo, m.fl. Orchestra e Coro Donizetti Opera/Frizza
Dynamic 37908 [1 dvd]
Distr: Naxos
“Donizetti övervinner allt” eller “The show must go on!” Det är något absurt, nästan makabert men samtidigt något heroiskt och med starkt symbolvärde över dessa tre dvd:er från Donizettifestspelen i Bergamo. De är inspelade i november 2019 och 2020, alltså precis före och under den första vågen av coronaepidemin.
Bergamo, i norra Italien, Donizettis födelsestad var som bekant den första och värst drabbade under covidepidemins mest aggressiva stadier vintern 2020. Dvd-upptagningarna av Le nozze in villa och Belisario gjordes i november 2020, bara ett halvt år efter att man i Bergamo visade ohyggliga scener med oändliga rader av likkistor, scener som om man inte visste att detta var närvarande verklighet. Man skulle kunna tro att man bevittnade en skildring från den medeltida digerdöden.
Le nozze in villa (”Bröllopet på lantgården”) är en nyhet såtillvida att den är en av de få av Donizettis sjuttiotal operaverk som inte föreligger i någon åtkomlig upptagning, alltså en nyhet även för den erfarna Donizettikännaren och resultatet av det idoga och entusiastiska forskararbete som bedrivs kring den så kallade belcantooperan. Le nozze in villa tillhör Donizettis allra första operor, skriven och uppförd kring 1820 till text av Bartolomeo Merelli, som senare som operachef på La Scala i Milano kom att få en avgörande betydelse för operakonsten genom att stödja den unge Verdi i början av dennes karriär.
Handlingen är konventionell för en opera buffa. Borgmästaren i en liten stad vill att hans dotter ska gifta sig med den poesideklamerande skolläraren, medan dottern vill ha en ung okänd man som hon blivit förälskad i. Efter olika förvecklingar, där man tror att den unge mannen är självaste kungen, måste fadern ge med sig.
Parketten är utrymd och blir i stället till ett enormt scengolv, där orkestern sitter uppe på scengolvet, medan logerna i den femradiga teatersalongen gapar tomma. Regissören Davide Marranchelli och scenografen Anna Bonomelli har gjort den stora fria spelytan till en stojande lekplats, full, ibland överfull, av sceniska och scenografiska påhitt.
Scenarbetare spelar fotboll på den gräsmatta som breder ut sig över parkettgolvet och uvertyren börjar efter att dirigenten Stefano Montanari helt enkelt sticker hål på fotbollen. Spelet är oavbrutet i gång, enorma svanar gjorda av vita ballonger, jättelika bröllopskrokaner skjutsas runt, och ett ständigt fotograferande av brudpar. Här hade man velat rensa en del, men påhitten faller aldrig ner i konventionella utnötta farsknep, av den typ som är vanlig i komiska operauppsättningar. Ett märkligt inslag, egentligen med tragisk bakgrund, är den skickliga hanteringen av munskydd, endast sjungande solister − inte ens kören − fick agera utan munskydd; ingenstans har man varit tvungen att träna så mycket på detta som just i Bergamo.
Men som sagt, inte ens den dödligaste av alla farsoter ska hindra återfödelsen och framförandet av en sprittande Donizettibuffa. Ensemblen är utmärkt. Fabio Capitanucci är en underbart orerande skolmagister, Omar Montanari är borgmästaren med slank och flexibel bas. Gaia Petrone är dottern, ett parti med ovanligt avancerad mezzokoloratur för en komisk opera. Hon klarar det med elegans med en fruktig och generös mezzo som påminner om italienska legendarer som Giulietta Simionato och Fiorenza Cossotto. Tenoren Giorgio Misseri sjunger stilsäkert och med bra höjd men har den för italienska belcanto-tenoren (inte alla) typiska bräkighet som man måste vara förtrogen med för att riktigt kunna uppskatta. Veteranen Manuela Custer gör en underbart enfaldig gammal moster dock med en för rollen alldeles för varm och ungdomlig mezzo.
Dirigenten Stefano Montanari leder säkert Orchestra Gli Originali på tidstypiska instrument. Hans position med ryggen åt sångarna gör att en del slitningar i tempo och precision inte går att undvika.
De två övriga operorna Belisario och Lucrezia Borgia är psykologiskt förtätade relationsdramer, ofta med överdrivet grymt och våldsamt innehåll som den mogne Donizetti oförtrutet serverade i den traditionella nummeroperans tydliga koncentrerade byggnadsform. Båda har moderskapet som tema. Centralgestalten är ”ond” kvinna, vars brott är en hämnd för en tidigt förlorad son som sedan återfinns levande.
Lucrezia Borgia, som spelades i Bergamo bara en kort tid före det första ödesdigra utbrottet av pandemin, tillhör numera de mest spelade av Donizettis tragiska operor. Den har en etablerad ställning i repertoaren och är till och med framförd i Sverige. Uppsättningen i Bergamo har därför att konkurrera med cd- och dvd-upptagningar med namn som Caballé, Sutherland, Devia, Gruberova och Fleming i titelrollen.
Carmela Remigio är utmärkt. Iklädd svarta läderjeans och med sitt långa svarta hår är hon en rebellisk tuff kvinna, där hennes märkligt halvincestuösa förhållande till den återfunne sonen Gennaro är en medveten revolt efter fyra påtvingade äktenskap. Remigio har en slaggfri och något kylig sopran men med full kontroll över ett parti som är bland de mest krävande i operalitteraturen. Xabier Anduaga är Gennaro. Denne 27-årige baskiske tenor har redan en imponerande karriär bakom sig i belcantofacket. Här gör han en viril och bestämd person som inte är försvagad i konflikten mellan kärleken till modern och sina vänner. Marco Mimica, smidig bas, är Alfonso d’Este, Lucrezias man, en farlig sadist. Varduhi Abrahamyan är Maffio Orsini; hon tillhör eliten i det italienska mezzofacket och den kända brindisen sjöngs med briljans.
Även i Belisario utgår konflikten från en tidigt förlorad son. Dess psykologiska efterverkningar är inte lika infekterade men ändå lika passionerade och våldsamt laddade. Belisarius är den legendariske fältherren vars framgångsrika erövringar hos den bysantinske kejsaren Justinianus på 500-talet ledde till ett betydligt utvidgande av det bysantinska riket. Belisarius har låtit döda sin lille son efter en spådom om att sonen skulle förorsaka det bysantinska rikets fall. Hans hustru Antonina hämnas sonens död genom att bekräfta falska angivelser om att Belisarius skulle göra uppror och döda kejsaren.
Upptagningen är från ett konsertant framförande utan publik, men artisterna lyckas genom dramatiskt och sångligt utspel åstadkomma ett intensivt engagerat drama i sina traditionella konsertpositioner. Carmela Remigio gör ytterligare en stark konfliktfylld modersroll. Om man kan överse med hennes ibland knivskarpa höjd är hon i världsklass. Celso Albelo som den återfunne sonen Alamiro är en mycket höjdsäker men något träig tenor. Barytonveteranen Roberto Frontali är en nobel Belisario och den utmärkta mezzon Annalisa Stroppa gör ett levande inkännande porträtt av dottern Irene.
Säkert med perfekta tempi och hängivenhet leder Riccardo Frizza Donizetti Operas kör och orkester i både Lucrezia Borgia och Belisario.
Erik Graune