Romeo och Julia på Malmö Opera

William Shakespeares pjäs Romeo och Julia från 1596 är en världsdramatikens stora klassiker. Den gav i sin tur upphov till ett flertal operaversioner, inte minst Charles Gounods odödliga komposition från 1867. På Malmö Opera − där verket för övrigt heter Roméo & Juliette och framförs på franska med svensk och engelsk text på textmaskin − har regissören Amy Lane förlagt handlingen till en nyårsfest i New York 1889. 

I staden har familjen Capulet byggt upp ett nöjesimperium med restauranger, barer och klubbar, mer av det ljusskygga slaget. Första akten utspelar sig på Theatre Bizarre, vilket inte minst understryks av scenografen Emma Ryotts scenbild. Grundkonflikten här handlar om två rivaliserande italienska immigrantfamiljer, Capulet och Montague. 

Det är nu som den objudne Romeo träffar Julia för första gången, en i grunden omöjlig kärlekshistoria som bara kan sluta på ett sätt, olyckligt. Genom fem akter får vi följa deras färd kantad av mord, oförsonligt hat mellan klanerna men även den skiraste av kärlekshistorier.

Gounods librettister Jules Barbier och Michel Carré rensade bort en del av Shakespeares bipersoner men behöll strukturen, vilket ledde till ett rakare berättande. Operan är ett maratonlopp för tenor och sopran; paret har fem duetter, en i varje akt, som visar hela utvecklingen från gryende förälskelse, äktenskapets fullbordan i lönndom till deras gemensamma död. 

I Malmö har man ett solistlag och korister som går i land med de vokala kraven som ställs, inte minst huvudpersonerna. Den ryska sopranen Kseniia Proshina är ett veritabelt fynd som Julia. Hon har en sådan fräschör i sin sopran, allt från valsarians koloraturer till den stegrande dramatiken i slutakterna. Därtill en karisma som är imponerande. Det har inte riktigt hennes partner Romeo, den sydkoreanske tenoren Sehoon Moon, som i sina kärleksförklaringar inte lyckas övertyga lika mycket som Proshina. Han har en tendens att ibland bli uttrycksmässigt lite enahanda. Men sångligt klingar hans lyriska tenor utan några som helst tecken på ansträngning i detta krävande parti. 

Ofta engagerar Malmö Opera solister utomlands ifrån, så även här. Det sjungs förvånansvärt bra, inte minst basen Alexander Roslavets som fader Laurent. Likaså den sceniskt säkre basbarytonen Mark Stone i rollen som familjeöverhuvudet Capulet. Det här är sångare med både pondus och stamina. Den enda ledande svensken är mezzosopranen Emma Sventelius i byxrollen som Stefano. Hon framför utsökt den läckra kupletten om turturduvan i den dramatiska och blodiga tredje akten. Pregnant avtryck satte också Julias godmodiga amma Gertrud, här gestaltad av Francine Vis. 

Att handlingen förlagts till New York 1889 försvann ju mer föreställningen led. Inledningens Theatre Bizarre ersattes av en mer luguber inramning. Scenografen Emma Ryott löste problemet med Malmö Operas gigantiska scen fiffigt genom att förlägga spelet långt fram på scenen och vid rampen. Framhållas måste även Ryotts tidstrogna 1800-talskostymer. 

Sällan har jag hört Malmö Operas orkester spela bättre. Förste gästdirigenten Patrik Ringborg – som vi mest förknippar med Wagner och Strauss – visar sig även vara hemma i Gounods franska lyriska täthet, där han lyckades få fram en frapperande klang i stråksektionen. Hela tiden med en orkesterbalans som är så viktig hos Gounod, allt från skirhet till eruptiv dramatik. Det är bara att bocka och buga inför Patrik Ringborgs konstnärligt breda palett. 

Och det behöver väl knappast tilläggas att detta är den svenska operapremiär den här hösten som hittills har berört mig allra mest.

Sören Tranberg