MEYERBEER: ROBERT LE DIABLE
Edris, Morley, Osborn, Courjal, Darmanin, m.fl.
Orchestre National Bordeaux Aquitaine, Chœur de l’Opéra National de Bordeaux/Minkowski
Bru Zane 8 055776 01006 9 [3 CD]
Distr: Naxos
För elva år sedan såg jag Giacomo Meyerbeers Hugenotterna i Bryssel, dirigerad av Marc Minkowski. Han var då mest känd för fransk barockmusik och en del Offenbach. När jag nu googlar fram detta tillfälle förstår jag av åtskilliga tidningsrubriker hur revolutionerande hans nya sätt måste ha varit i att söka tidstrogenhet hos en romantisk kompositör som Meyerbeer. Själv minns jag att jag var nyfiket avvaktande inför hans luftighet i dessa annars så bombastiska grand opéras.
Men när hans upptagning av den franska operaromantikens portalverk Robert le diable från 1831 når mig, kapitulerar jag fullständigt – redan från första takten känner man: det är så här det måste göras! Varken Verdi eller Wagner hade ju debuterat när detta verk uruppfördes, och senare tiders uppförandepraxis tycks ha lagt ett jämntjockt filter över hur man framför grand opéras. Inte så att Minkowski i spetsen för Orchestre National Bordeaux Aquitaine ideligen spelar lätt och luftigt, men spännvidden blir så mycket större. Minkowski är tung och långsam när han tycker det är påkallat, och en hel värld av dynamik öppnar sig.
Detta är min femte inspelning av Robert i skivhyllan och jag vågar säga att som helhet är detta den klart bästa – allt finns där: dramatik, drive i fraseringen, närhet till texten, finstämda avsnitt, virtuositet och överdådiga sångare i de minst sagt krävande partierna. Ljudbilden är enastående där stråkarnas pizzicaton som annars riskerar att dränkas lyfts fram och tillåts vara drivande.
I sina grand opéras kombinerade Meyerbeer det italienska, franska och tyska: från Italien bel cantots sångkonst och melodik, från Frankrike dramaturgin och den litterära kvaliteten via librettisten Eugène Scribe och från Tyskland tyngden och allvaret. Det mesta av det bästa, med andra ord. För vem har sagt att ”less” behöver vara ”more”?
Lägg därtill att i Robert le diable infördes för första gången romantisk tåspetsbalett i den tredje aktens berömda klosterscen, då de spökande nunnorna kastar sina dok och blottar de sedan så vanliga vita tutuerna. Här är balettsekvensen ovanligt integrerad i handlingen och till och med denna balettmusik lyckas Minkowski få riktigt intressant och njutbar – man tycker sig nästan se förloppet framför sig när nunnorna försöker förföra den arme Robert.
Den rafflande cliffhanger-dramaturgin har Scribe här ännu inte nått fram till, utan det hela bär prägel av vandringsdrama eller roadmovie i sicilianskt 1200-tal: den Peer Gynt-liknande slarvern Robert är frukten av en jordisk kvinna och självaste djävulen, här i form av basrollen Bertram, och det förklarar hans dualism och ständiga kluvenhet. Hans fostersyster Alice – en gång Jenny Linds visitkortsroll på de stora operascenerna – leder honom in på den smala vägen, lyckas fördriva djävulen och får Robert att äntligen gifta sig med prinsessan Isabella, verkets fjärde huvudperson. De fyra röstfacken tenor, bas, lyrisk-dramatisk sopran och koloratursopran skulle bli Meyerbeers manual i nästan alla hans andra operor.
Av dessa var han alltid mest skoningslös mot tenoren, där det krävs både kraft och hög tessitura samt en ansenlig stamina då han alltid får stå på i alla fem akterna, medan de övriga tre huvudrollerna får gå ut och vila sig emellanåt. Den amerikanske tenoren John Osborn imponerade redan på mig i Bryssel i den nämnda Hugenotterna. Det går knappt att tänka sig en mer idealisk tenor för detta parti, där han får det att låta både vackert och närmast lekfullt. Här har dessutom alla tänkbara språng öppnats, så Robert har begåvats med ytterligare en aria i början av andra akten som Osborn ger både kraft och uttryck.
Med Alices roll skapade Meyerbeer ett nytt röstfack, den mer dramatiska franska sopranen, ibland kallad soprano Falcon. Klokt nog har Minkowski inte rollbesatt den med en alltför dramatisk sopran: Amina Edris briljerar med eleganta pianissimon på höjden i de två första akterna så till den grad att man undrar om hon inte har någon höjd i forte. Men det är Edris listiga tolkning av rollen: från tredje akten då Alice ska morska upp sig gentemot djävulen kommer den ena kraftfulla höjdtonen efter den andra. Erin Morley som Isabella tycks inte ha någon övre gräns och nöjer sig helt enligt stilen inte med de extremhöga toner som redan står. Oerhört eleganta fioriturer och detaljarbete i den första arian medan den långlinjiga ”Robert, toi que j’aime” får ett gripande uttryck. Bägge sopranerna har varm, övertonsrik timbre vilket ger ett mycket sympatiskt intryck.
Den enda besvikelsen är Nicolas Courjal som Bertram – han får visserligen till rejält maffiga bastoner, men däröver låter han som en diffus baryton utan kärna. Där måste jag erkänna att jag längtar tillbaka till tidigare inspelningars Samuel Ramey eller Boris Christoff. Det behöver väl knappast påpekas att Orchestre National Bordeaux Aquitaine och Bordeauxoperans kör låter precist, klangfullt, dramatiskt och är med på minsta skiftning från Minkowskis sida. Skynda och köp! Detta är en veritabel öronöppnare.
Göran Gademan