HÄNDEL: JULIUS CAESAR
Mehta, Alder, Dumaux, Bardon, Arditti, Bailey, Derri, Österlund. Concentus Musicus Wien/Bolton Regi: Keith Warner
Scenografi och kostym: Ashley Martin-Davis
C Major 807708 [2 DVD]
Distr: Naxos
I operan Giulio Cesare in Egitto, eller Julius Caesar som den kallas på svenska, behandlar Georg Friedrich Händel en välbekant episod i romersk historia, och han gör det med ett slags ironisk distans. Han är inte ute efter historisk sanning, däremot vill han tillsammans med sin briljante librettist Nicola Haym skapa en bra historia och levande karaktärer. Vilket de också lyckas med. Men för att frigöra den här goda historien ur sina historiska kontexter krävs att man i insceneringen inte låser fast historien i den antika miljön eller i Händels egen perukpräglade tid. Det här är en insikt som infunnit sig sent. Det var egentligen först med Richard Jones och Nigel Lowerys uppsättning i München 1994 med dess bisarra bestiarium av dinosaurier och hajar som den här operans fantastiska potential öppnade sig för en modern publik.
Sedan dess har det kommit en strid ström av aparta, ibland rent utflippade, Julius Caesar-uppsättningar runt om i operavärlden, där högt och lågt, skämt och allvar förenas i en hisnande blandning. Resultaten varierar förstås, men så gott som undantagslöst är ett sådant förhållningssätt till historien om Caesars möte med den undersköna Cleopatra att föredra framför stela försök att återskapa barock uppföringsstil på scenen. Däremot är paradoxalt nog det tidstrogna musicerandet i orkesterdiket desto viktigare.
En sådan paradox är i och för sig grundläggande för att göra all barockopera levande men gäller i synnerhet Julius Caesar med dess tvära kast mellan utåtriktad show och intimaste allvar. På Theater an der Wien har Keith Warner placerat historien i stumfilmstidens 1920-tal, alltså på rejält avstånd både från Caesars, Händels eller vår egen tid.
Inledningsvis befinner vi oss i en biograf, som visar en stumfilm om Caesar och Cleopatra. Dessa dyker själva upp och tar över ungefär som i Woody Allens film Kairos röda ros. Tids- och stilblandningen är total, och regissören får utan större hämningar fritt utlopp för sin fyndighet. Här är allt tillåtet – och ofta väldigt roligt. Men Warner håller balansen. Uppsluppenheten ger desto större relief åt det nakna allvaret i Sestos och Cornelias duett ”Son nata a lagrimar” och Cleopatras svindlande sköna arior i andra akten, som sjungs underbart vackert av Louise Alder.
Jag förstår om någon kan störas av en litet överdriven stökighet i Ashley Martin-Davis scenografi, men jag sitter hela tiden road, förväntansfull och av och till alldeles förförd. Det senare främst på grund av det briljanta musikaliska framförandet. Ivor Bolton (som för övrigt var den som ledde Richard Jones legendariska uppsättning i München) och Concentus Musicus Wien lägger en klangligt tät och vital grund för sångarna, där vid sidan av Louise Alders Cleopatra Bejun Mehta med sin otroligt spänstiga countertenor glänser i titelrollen.
Patricia Bardons alt är fyllig och varm, och hennes Cornelia har vederbörlig resning. Sesto, som är son till henne och Pompeius, vars avhuggna huvud presenteras för Caesar i inledningsscenen, brukar vanligen sjungas av en mezzo men här av en countertenor, Jake Arditti. Eftersom Egyptens slemme farao Ptolemeo också som alltid sjungs av en countertenor (Christophe Dumaux som gjort den rollen otaliga gånger) blir det litet för många countertenorer i rollistan, men Arditti, utspökad som tjugotalsyngling i randig kavaj, sjunger och agerar med sådan virtuositet och övertygelse att det är svårt att göra invändningar.