Askungen på Det Konglige Teater, Köpenhamn

Stefan Herheim lägger stor vikt vid tonsättaren av den opera han regisserar. Och det är ju rimligt, men dessutom lyfter han gärna upp tonsättaren själv på scenen. I hans uppsättning av Hoffmanns äventyr i Köpenhamn 2017 uppträdde en porträttlik Jacques Offenbach och styrde vad som hände, och i den nu aktuella Askungen är Gioacchino Rossini flitigt delaktig. Redan under uvertyren sänks han ner stående på ett litet moln och skänker Askungen en bok, där historien om henne är nerskriven. Askungen använder sedan boken som facit. Dessutom byter Rossini roll med Don Magnifico ibland, och inte nog med det. Alla de sexton sångarna i den medagerande manskören är Rossinikopior, ibland med små vingar på ryggen, när Askungen ger uttryck för sin goda moral.

Vad Herheim vill ha sagt med detta är en markering av musikens primat över handlingen. Personerna på scenen befinner sig i musikens våld, och regissören låter dem därför också uppträda koreograferat som tonsättarens marionetter, inte som aktörer i ett levande drama. Det ger automatiskt en ironisk distans till både figurerna på scenen och till själva handlingen. Och den ironin finns ju verkligen också hos Rossini själv i de dråpliga porträtten av Don Magnifico, av Askungens styvsystrar Clorinda och Tisbe samt även av prinsens tjänare Dandini.

Däremot framställs Askungen själv liksom prinsen med en renhjärtad sagonaivitet. Det gör dem till starka kontraster till de andra burleska personagerna, vilket skapar något av den här operans unika charm. Men Herheims ironi drabbar även detta renhjärtat hjärtegoda par i samma mån. En så helt genomförd ironisk distans får den unika charmen hos Rossinis opera att minska drastiskt. Av den hjärtevärmande naiviteten finns inget kvar. Man har roligt men blir inte berörd – och berörd ska man bli av en bra föreställning av Askungen.

Roligt har man alltså, för uppsättningen är full av finurligheter och gags, ofta i snygg korrespondens med själva musiken. Steven Moore leder ett spänstigt spelande Kongelige Kapel, även om den yttersta rytmiska precisionen saknas liksom den allra mest eleganta espriten. Scenografin, som Herheim själv svarar för tillsammans med Daniel Unger, består av eleganta inramningar i flera skikt liksom framför allt av fantasifulla och mycket snygga bakgrundsprojektioner. Andra aktens oväder, där både den stormillustrerande plåten liksom vind- och rökmaskinen är med på scenen, är en härlig scen.

Av sångarna står Miklós Sebestyén som Don Magnifico för den starkaste insatsen med en praktfullt klangrik bas och utan buskisartade överdrifter. Brasilianska Josy Santos har charm och scennärvaro som Askungen men är vokalt litet ojämn. Matteo Macchioni som prinsen har en fin lyrisk tenor perfekt avpassad för Rossini men låter pressad av och till. Finländaren Tomi Punkeri gör en litet blek Dandini, medan Tae Jeong Hwang är en ypperlig Alidoro, den goda fen som i Rossinis Askungeversion är manlig. Clara Cecilie Thomsen och Kari Dahl Nielsen missar inga poänger i de tacksamma rollerna som elaka styvsystrar.