Ariadne på Naxos på Kungliga Operan i Stockholm

Meningen var att Ariadne på Naxos skulle haft premiär våren 2021 men det satte coronapandemin stopp för. Först nu fick uppsättningen, som ursprungligen producerats av Arktisk Filharmoni i norska Bodø/ Tromsø 2017 och då med Lise Davidsen som Ariadne, sin premiär på Kungliga Operan. För regin svarar norskan Katharina Jakhelln Semb, som tidigare varit operachef vid Arktisk Filharmoni. Detta var också hennes operaregidebut.

Att regidebutera med ett sådant intrikat stycke som Ariadne på Naxos kan tyckas vara vanskligt. Det gäller att få ihop en mängd parametrar, inte minst blandningen mellan förspelets commedia dell’arte-artade handling och efter paus den tragiska operan om Ariadne. Det är blandningen mellan underhållnings- och finkultur som ger verket dess charm. Förspelet är skrivet i snabb konversationsstil, som först mot slutet får sina lyriska förtätningar i mötet mellan Zerbinetta och Kompositören, då han efter diverse förvecklingar lycksaliggjorts och ger konsten sin hyllning.

Tyvärr är Sembs personregi för svag, vilket ofta leder till att agerandet blir stumt. Detta är min sjunde Ariadne-uppsättning och det är den som roat mig minst. Senast jag såg operan var i Göteborg för drygt fem år sedan, där den grekiska regissören Rodola Gaitanou förlade handlingen till en filmstudio i Cinecittà i Rom, och där Truffaldino såg ut som Charlie Rivel. Den mest lyckade adaptionen som jag har upplevt är ändå Jossi Wielers och Sergio Morabitos nutidsanpassade uppsättning vid Salzburgfestspelen år 2000, där komedianterna var ölpimplande rockmusiker på dekis.

Förspelet i Stockholm utspelas i ett vitt rum där några av personagerna avtecknas genom en silhuettvägg. Ett stort nystan som antagligen ska påminna om Ariadnetråden är en trasslig garnhärva som aldrig nystar upp sig. Och så skulle regiinsatsen också kunna sammanfattas. Det är de enskilda insatserna som står för behållningen likt Ceremonimästaren – operans enda rena talroll – Andreas T Olsson, som pratar svenska medan sångarna sjunger på tyska. Olsson gör en stram underhuggare som bara förmedlar sin husbondes, konstmecenaten monsieur Jourdains, vilja.

Operaensemblen med Kompositören i spetsen får veta att hans opera Ariadne på Naxos ska slås ihop med ett teatersällskap anfört av Zerbinetta, som ska framföra en epilog i buffastil, varefter kvällens program ska avslutas med ett stort fyrverkeri. Den unge Kompositören blir chockad över denna blasfemi och vill dra in sitt verk. Men precis som Ariadne i operadelen vänder han från förtvivlan till en ljus förhoppning. Inte minst är det det erotiskt laddade mötet med Zerbinetta som får Kompositören att komma på andra tankar.

I operadelen ställs den resoluta Zerbinetta mot den tragiska Ariadne. Tillsammans med gycklarna ser hon inget av att Ariadnes psykiska belägenhet skulle förvandlas under mötet med Bacchus. Mannen som hon älskar, Theseus, har övergivit henne. För den deprimerade Ariadne är döden hennes enda befrielse. Då förkunnar de tre nymferna (Madeleine Allsop, Kari Koskinen och Agnes Auer) guden Bacchus ankomst. I total eufori faller Ariadne i hans armar och i stället för döden väntar åter livet och kärleken.

Bland sångarna måste Sofie Asplunds otroliga insats som Zerbinetta prisas. Hennes stora soloscen ”Großmächtige Prinzessin” tog andan ur publiken. Denna hiskligt höga och långa koloraturaria utförde hon med största bravur och till synes med stor lätthet. Det märks att hon gjorde rollen redan i Göteborg. Den lyriska mezzosopranen Johanna Rudström klarar av Kompositörens höga parti, som ibland sjungs av sopraner. Rudström har både glöd och attack som imponerar, inte minst i arian ”Sein wir wieder gut”.

Christina Nilssons internationella karriär går från klarhet till klarhet, här som Ariadne. Hennes dramatiska sopran får fram de hos Richard Strauss så viktiga silvriga långliga fraserna på ett imponerande sätt. Hon har en fin expansion som bara växer, vilket sätter avtryck i slutduetten mot Michael Weinius Bacchus. Denne vingud kommer upp ur en scenlucka i ett gigantiskt champagneglas. Han ser mer ut som en badgäst i Mölle från anno dazumal. I slutscenen ikläds han en morgonrock.

Alan Gilbert får de trettiosju musikerna i Hovkapellet att låta som en fullödig orkester. Det är Gilberts första operapremiär som musikchef och han leder den på ett alldeles konsekvent sätt.

Det är inget fel på sam- eller låneproduktioner men då måste en operaledning ha en kompass för vad som håller hög konstnärlig klass och det tycker jag inte den här produktionen gör. Varför samarbetar inte Kungliga Operan med en internationell institution på kontinenten som är på samma nivå som den svenska nationalscenen? Men det kanske blir ändring på det nu eftersom den nye operachefen Michael Cavanagh också är operaregissör. Han om någon borde ha insikter om det sceniska rummet.