För svensk operapublik är den i juli bortgångne teatermannen Peter Brook främst känd för La tragédie de Carmen, den kammarversion av Bizets opera som från 1981 med stor framgång turnerade från Théâtre des Bouffes du Nord i Paris över halva världen, så även till Cirkus i Stockholm. Av svenska sångare medverkade i den vid olika tillfällen Loa Falkman som Escamillo och Ann-Christin Biel som Micaëla. I augusti 1998 gästspelade så Peter Brooks uppsättning av Mozarts Don Giovanni från festspelen i Aix-en-Provence på Kungliga Operan med Peter Mattei i titelrollen.
Men mest berömd är den brittiske regissören för över 70 års forskande arbete inom teatern och för en av de mest inflytelserika skrifterna för 1900-talets scenkonst, The Open Space eller Den öppna spelplatsen (svensk översättning 1969), länge en bibel för den progressiva teatern över hela världen.
Brook föddes 1925, arbetade professionellt med teater från 20 års ålder och gjorde 1963 en berömd filmatisering av William Goldings roman Flugornas herre. Sitt stora genombrott fick han 1964 med Peter Weiss Marat/Sade på Royal Shakespeare Company i London, senare också i New York. Från 1970 hade Brook Frankrike som bas. Därifrån turnerade hans experimenterande multinationella teatergrupp bl.a. i flera länder i tredje världen. Till hans mest berömda föreställningar hör dramatiseringen av indiska Mahabharata men också versioner av Jarrys Kung Ubu och Tjechovs Körsbärsträdgården.
Men Brook hade skapat sin nisch i operavärlden redan i slutet av 40-talet. Falkman och Mattei var alltså inte de enda svenska sångarna av rang som han mötte på världsscenerna. Redan 1947 hade den tjugotvåårige Brook enrollerats till det efter kriget nybildade Royal Opera Covent Garden som “Director of Productions”. Hans debut som operaregissör med originalversionen av Musorgskijs Boris Godunov ansågs innehålla för många regitrick men mottogs med intresse, bl.a. för att Georges Wakhewitchs scenografi ansågs överträffa det mesta på engelsk operascen före kriget. Hans arbete med Puccinis La Bohème och Mozarts Figaros bröllop väckte inga protester varken framför, på eller bakom scenen. Ett engelskt uruppförande av Bliss The Olympians ansågs sceniskt överarbetat.
Den stora skandalen kom 1949 med Strauss Salome, där Brooks samarbetade med bildkonstnären Salvador Dalí – ett slags regi- (och scenografi-)teater, lösgjord från traditionen, minst tio år före sin tid. Brook krävde dels mer skådespelararbete av sångarna, dels sprängde han sina kostnadsramar. Brook fick säga upp sig och dirigenter som känt sig hotade av en purung regissörs nyvunna auktoritet krävde omfattande sceniska modifikationer vid repriser.
Till den av rutin indränkta Metropolitanoperan i New York hämtade den förnyelsehungrige operachefen Rudolf Bing så denne “enfant terrible” från Covent Garden för en modern upplaga av Gounods Faust, med premiär 1953. Vår svenske världstenor Jussi Björling fick under visst motstånd byta invand renässanskostym mot elegans från tonsättarens franska 1800-tal. Nicolai Gedda gjorde Metdebut i samma uppsättning 1957, då Brook återkom för en mer konventionell Eugen Onegin. Och det var i Brooks 1800-talsförankrade Faust som Elisabeth Söderström som Margareta 1959 mötte Jussi på Mets scen. Jussiexperten Steven Hastings analys av liveinspelningen pekar på att den svenske tenoren efter persen (?) med Brook hursomhelst gav titelrollen nya nyanser.
Om Brook blev en med sina ovanliga krav kanske irriterande och snart glömd birollsfigur i Björlings karriär så hade den svenske tenoren gjort ett oförglömligt intryck på den brittiske regissören. I samband med Jussis hundraårsdag mindes Brook tenoren som en stor scenkonstnär som agerade med rösten.
Peter Brook blev 97 år.
Stefan Johansson