Viva la mamma och Rigoletto på Göteborgsoperan

Göteborgsoperan storsatsade under våren på italiensk 1800-talsopera: först ut var Giuseppe Verdis odödliga Rigoletto och sedan Gaetano Donizettis buffa Viva la mamma. Jag börjar med den senare som också var Claes Erikssons debut som operaregissör. Han har också gett verket en väldigt fri svensk översättning. Av introduktionssamtalet veckan före premiären framgick att Claes Eriksson fick förfrågan om att regissera verket av operahusets dramaturg, Göran Gademan, och han tog tid på sig innan han bestämde sig för att tacka ja. Det var först när Eriksson fick höra Kerstin Avemo framföra en av sina arior i hans översättning som han slutligen bestämde sig för att anta utmaningen att regissera.

Under uvertyren projiceras på ridån, på nio olika språk, texten: ”I en enkel repetitionssal sitter en ensemble och väntar på att repetitionen av operan Romulus och Ersilia ska börja. Handlingen är förlagd till svenska västkusten i en stad som av en tillfällighet börjar på bokstaven G och som publiken dessutom väntas vara på.

Ursprungligen heter denna Donizettiopera Le convenienze ed inconvenienze teatrali (och på svenska med den otympliga titeln Tillbörligheter och otillbörligheter på teatern). Urpremiären ägde rum på Teatro Nuovo i Neapel hösten 1827, och framgången blev hygglig. Sedan föll verket i allt mer glömska fram till 1969 då den sattes upp på Cuvilliés-Theater i München, där man behöll ramhandlingen och personagerna. Men eftersom man inte hade någon tillgång till ett originalpartitur lade man in musik från flera andra Donizettioperor.

I Göteborg inleds allt med en lätt och luftig uvertyr, som är hämtad ur Borgmästaren från Saardam, och när ridån går upp ser vi ett uttråkat och mediokert operasällskap på fallrepet. Primadonnan Gunilla Coriander (Kerstin Avemo) får inte den uppmärksamhet hon tycker att hon förtjänar, och hon vägrar att repetera. Och tenoren Mölleman Williamsen (Viktor Johansson) framför en stor aria där han famlar med texten. Och i detta kaos hotar dessutom flera av sångarna att lämna ensemblen, vilket en luttrad regissör (Mats Persson) måste parera. Har han inte drag av Claes Eriksson?

När mamman Agata Geller (Åke Zetterström) till andrasopranen Lovisa Geller (Mia Karlsson), gör entré och kräver att dottern ska ha ett eget solo och dessutom ställer anspråk på det musikaliska utförandet, ja, då är förvecklingarna i gång. Då vägrar tenoren att jobba vidare och ersätts av Gunillas man, Tobias Coriander (Mattias Ermedahl).

Det här är som ni förstår en metaopera – en opera i operan. Det är mycket nonsens och sådant kan också vara charmigt. Mia Karlsson är utseendemässigt på pricken lik Kerstin Granlund, som under många år medverkade ihop med Claes Eriksson som medlem i humorgruppen Galenskaparna och After Shave. En riktigt rolig sångreplik har Mia Karlsson: ”Men mamma, ska du satsa pengar på ett sådant här tvivelaktigt projekt?”

Claes Eriksson lyckas genom ett avspänt spel komma åt operabuffans inre kärna och hans personregi är både dråplig och tajt. Till sitt förfogande har han en oerhört samspelt ensemble, likt ett kugghjul i ett urverk. Det ena hakar i det andra. Ett exempel bland många är Ann-Kristin Jones uttråkade Gabriella Vallinder, som till slut lämnar sällskapet. Åke Zetterström är alldeles obetalbar som Mamma Agata, i en dress likt en drag queen. Han har ett fantastiskt mim- och kroppsspråk som hela tiden är samstämmigt med musiken. Zetterström verkar ha det i sitt blodomlopp och det har jag upplevt med honom tidigare i andra komiska roller, t.ex. Dandini i Rossinis Askungen.

Åke Zetterström utnyttjar sin gänglighet och är mycket dråplig i scenerna tillsammans med Kerstin Avemo, som i sin korta gestalt gaskar upp sig mot honom likt en furia. I andra akten framför man Romulus och Ersilia i en antik romarmiljö, men här finns också referenser till både Göteborgslänken och rivningen av Götaälvbron i Elisabeth Åströms scenografi. Avemo, som är en stor komedienn, sjunger en hiskeligt svår koloraturaria som är hämtad från Pia de Tolomei med stor aplomb, iklädd en av kostymdesignern Ulrika Wasséns läckra kreationer. Åke Zetterströms stora aria i andra akten är Desdemonas videvisa ur Rossinis Otello. En läcker och elegant dansinlaga, som utförs mycket skickligt av Gustaf Jönsson, Vadim Nuñez Belousov och Sara Suneson, görs till uvertyren till Donizettis Belisario.

Det är klart underhållande! Det är som att solisterna, kören och orkestern under Alexander Hansons ledning lyckas komma åt själva nerven i operabuffans inre kärna. Det är pricksäkert rakt igenom. Jag köper galenskaperna. Kanske tas Viva la mamma upp igen, vem vet?

Göteborgsoperans konstnärlige chef Henning Ruhes första egna programval var Rigoletto med ett närmast heltyskt team. Tyvärr är David Böschs personregi både skral och ihålig. Allt utspelar sig på en kvadratisk scenplatta som avgränsas av lysrörsstavar som ibland skiftar färg. Har vi inte fått nog av lysrör på operascenen under de senaste decennierna? Det anser tydligen inte scenografen Magda Willi, vars minimalistiska scenrum till slut blir för monokromt. Pascale Martins kostymer sticker ut och hon har placerat operan i en diffus nutid. Regin består mest av förflyttningar, in och ut, och det känns som att sångarna inte fått någon ordentlig personinstruktion.

Verdis musik påstår allt och regin här närmast ingenting, så när som i slutakten. Då tätnar det plötsligt, men det är mer Verdis förtjänst. Här når han längst i form av kvartetten, där vi möter Hertigens trängtan, Maddalenas förförelsekonster, Gildas förtvivlan och Rigolettos hämnd. Hertigen sniffar kokain, medan Maddalena ägnar sig åt BDSM-lekar och bakbinder honom. Mats Almgren gör en ovanligt skurril yrkesmördare med något slags hederskodex när han vägrar mörda sin uppdragsgivare Rigoletto, vilket hans syster Maddalena vill. Det blir hon och inte Sparafucile som slutligen ändar Gildas liv.

Det som håller klass i Rigoletto är det musikaliska och vokala framförandet. Här liksom i Viva la mamma visar Göteborgsoperan att man kan rollbesätta sina uppsättningar så att det sjungs på en mycket hög nivå. Det gäller också orkesterspelet som sätter avtryck genom fina accenter och stor drive, och allt hålls ihop förnämligt av den italienske gästdirigenten Francesco Angelico.

Davide Giusti som Hertigen äger en tät egaliserad röst som inte verkar ha några som helst problem med den höga tessituran. Ida Falk Winland har utvecklats än mer sedan hon gjorde sin första Gilda på Kungliga Operan 2018. Rösten har fått ytterligare rondör och lyster. Ólafur Sigurdson som Rigoletto sätter också avtryck. I Göteborg har han tidigare sjungit Alberich i Nibelungens ring och det gör han även i sommar vid Bayreuthfestspelen. Han bevisar att han även kan sjunga italiensk opera med den äran. Katarina Giotas är alltid en stor tillgång för Göteborgsoperan oavsett om det gäller titelrollen i Carmen eller i en mindre roll som här. Hon imponerar som Maddalena såväl sceniskt som vokalt, inte minst när hennes röst går igenom alla andras i kvartetten, något som inte är alla mezzosopraner förunnat.

Rigoletto återkommer med åtta föreställningar när säsongen inleds i augusti och september, då med David Kempster som Rigoletto.

Göteborgsoperan