Den spanska mezzosopranen Teresa Berganza har avlidit, 89 år gammal. Få sångare torde ha gjort en snabbare karriär än hon. Född i Madrid studerade hon sång och piano vid Kungliga Musikkonservatoriet där och belönades med ett första pris i sång 1954. Året därpå gjorde hon sin debutkonsert där till orkester, 23 år gammal. Därefter skedde debuterna slag i slag: Dorabella i Così fan tutte i Aix-en-Provence 1957, samma år La Scaladebut, Cherubin i Figaros bröllop och titelrollen i Rossinis Askungen i Glyndebourne 1958, på Covent Garden i London Cherubin samt Rosina i Barberaren i Sevilla 1959. Då hade hon redan gjort sin Amerikadebut i Dallas som Isabella i Italienskan i Alger och Neris i Cherubinis Medea mot Maria Callas. Med detta hade hon alltså på enbart ett par år byggt upp sin standardrepertoar och debuterat på de största operascenerna.
I flera Mozart- och Rossiniroller var hon under ett antal år utan konkurrens. Det speciella Rossini-mezzofacket gjorde hon särskilt till sitt. Hon sjöng glödande koloraturer med mörk, sensuell klang över hela registret. Då Claudio Abbado gjorde rent hus med tidigare, slentrianmässig Rossini-interpretation återgick han också till att Rosina och Angelina (Askungen) skulle sjungas av en mezzo. De spelade in båda operorna på Deutsche Grammophon. Inspelningarna blev sensationellt mottagna som närmast ouppnåeliga måttstockar för framtiden. Där omges hon av sin generations främsta Rossinisångare som Luigi Alva, Renato Capecchi, Enzo Dara och Paolo Montarsolo. Barberaren, som gått på La Scala med samma sångare, spelades in på film i regi av Jean-Pierre Ponnelle, där ensemblen uppvisar ett hejdlöst glatt spelhumör. Berganza som elegant señorita visar också upp sin påfallande humor, något hon även ofta visade privat enligt många källor.
Tack och lov sammanföll Berganzas karriär med boomen för inspelningar av opera- och konsertrepertoar. Redan innan Abbados Rossinirevolution hade hon spelat in Rosina men också Isabella i Italienskan i Alger under Silvio Varviso på Decca. Hon spelade även in Mozartroller som Cherubin, Dorabella och Sextus i Mozarts Titus mildhet (två gånger, varav den första under István Kertész på Decca uppvisar en övermänsklig snabbhet i Sextus koloraturer).
Ytterligare en legendarisk inspelning blev som Ruggiero i Händels Alcina på Decca mot Joan Sutherland, där den sistnämndas make Richard Bonynge naturligtvis dirigerar. Men Berganza hade ett viktigt ben även i konsertrepertoaren med äldre verk som Pergolesis Stabat Mater och Vivaldis Gloria, men även naturligtvis den spanska sångrepertoaren med till exempel Granados och de Falla. Hon var från 1957 gift med sin ständige ackompanjatör, pianisten och kompositören Félix Lavilla. Hon uruppförde ofta hans sånger, men hon blev dessvärre änka 1977. En av deras döttrar, Cecilia Lavilla Berganza, blev sångerska (sopran).
Även om Teresa Berganza alltid stannade inom det lyriska koloraturfacket var den högromantiska repertoaren henne inte främmande. Verdi och Wagner undvek hon givetvis, men en viktig signaturroll för henne var Charlotte i Massenets Werther, liksom samme tonsättares Don Quixotte, där Berganzas Dulcinée naturligtvis var superelegant, gitarrspelande och ytterst sensuell.
Så kom nästa skräll, som blev nästan lika stor som omdaningen av Rossinifacket: Berganza skulle debutera som Carmen. 1977 ägde detta berömda tillfälle rum i Edinburgh då hon med Plácido Domingo som Don José och Claudio Abbado som dirigent gjorde rent hus med tidigare Carmen-klichéer. Äntligen en äkta spansk Carmen som visste vad hon talade om! Resultatet förevigades omgående på Deutsche Grammophon och Berganza upprepade sin rollprestation bland annat på Parisoperan.
Berganza besökte flera gånger Sverige: på Kungliga Operan gästspelade hon som Rosina i Barberaren och Cherubin i Figaros bröllop i början av 70-talet. Senare gav hon också flera romanskonserter och en orkesterkonsert (Berlioz’ Les nuits d’été). Till invigningen av sommar-OS i Barcelona 1992 hade man bullat upp med en oöverträffad line-up av spanska sångare: Montserrat Caballé, Teresa Berganza, José Carreras, Plácido Domingo, Alfredo Kraus och Juan Pons. Efter att hon dragit sig tillbaka, blev Berganza en flitig och uppskattad lärare vid mängder av masterclasses. Till hennes mest berömda elever hör María Bayo och Alicia Nafé.
Vi ger sista ordet till sopranen Hillevi Blylods, som sjöng Grevinnan då Berganza gästspelade i Stockholm som Cherubin 1972: ”När jag sjöng repliken ’Jag visste ej att ni kunde sjunga så vackert’ skrattade publiken hejdlöst – även hon – med följd att hon bisserade arian till publikens jubel.” Och vackert var väl bara förnamnet när man talade om Teresa Berganza.
Göran Gademan