Herr Arnes penningar framfördes hösten 1959 i Sveriges Radios regi i Göteborgs Konserthus och drygt ett år senare fick operan sitt sceniska uruppförande på Stora Teatern. Ytterligare en Göteborgsuppsättning kom 1975 och den produktionen gästspelade man med på Kungliga Operan. Scenbilden den gången bestod av en sjöbod med glesa plankor där man anade det fastfrusna skeppet i fonden. På Göteborgsoperan har man helt andra tekniska resurser och här har scenografen Lars-Åke Thessman låtit sig inspireras av Caspar David Friedrichs tavla Ishavet. Även till Göteborgsoperans första Wagneruppsättning, Den flygande holländaren 1995, använde sig Thessman av Friedrich, då med Vandraren över dimhavet.
Thessmans stora isblock med den infrusna galeasen är magnifikt – ett gigantiskt isbröte med vassa kanter så att man nästan känner iskylan i salongen. Längst fram på scenen har han anordnat en skjutbar scenografi i sidled i form av ett oändligt långt matsalsbord som förs åt vänster eller höger och som blir herr Arnes prästgård, långbord på värdshuset eller interiör i den fattige fiskmånglaren Torarins stuga. Scenografin är inte tekniskt avancerad men den skulle inte passa in på till exempel nationalscenen då långbordet skulle slå i väggen, eftersom Kungliga Operan saknar sidoscener.
I Göteborg korresponderar regi, scenografi, kostymer och ljus ihop med det musikaliska och sångliga framframförandet i en produktion där allt fungerar perfekt. Inte minst bidrar kostymdesignern Ann-Margret Fyregård som, trots en lång karriär, först nu debuterar på Göteborgsoperan. Hennes renässanskostymer är påverkade av 1500-talsmålarna Brueghel, Dürer och Cranach. Hon åstadkommer en klar differentiering i kostymerna då det är ett myller av personer på scenen.
Regissören Mattias Ermedahl har främst tagit fasta på skuldfrågan i Selma Lagerlöfs verk. Han vill inte att förövaren sir Archie bara ska vara ond och offret, Elsalill, enbart ska vara god. Och det har han lyckats med. Teamet har utgått från hur nära operan dramaturgiskt ligger Lagerlöfs kortroman. Publiken får handlingen återberättad, precis som i 1975 års version, genom den emlige Torarins ögon, och det utför Tomas Lind med stor variationsrikedom.
Herr Arnes penningar är i första hand en kollektiv opera med stor kör, orkester och många soloroller, men bara ett fåtal av dessa är betydelsebärande. Julia Sporsén som Elsalill, den enda som överlever de skotska legoknektarnas illdåd i Solberga prästgård, är med sin lyriskt-dramatiska sopran som klippt och skuren för rollen. Likaså Sofie Asplund som Fostersystern som går igen i spöklika scener, inte minst i arian ”Skuggan” som avslutar första akten. Asplunds höga sopran känner inga gränser uppåt. Sir Archies parti kräver ett mycket brett röstomfång och Nystroem hade en tendens att skriva lite lågt för sångrösterna, vilket har en hämmande effekt på det vokala uttrycket. Men för Anton Eriksson är det här en fin framgång sångligt, och inte minst utför han rollen med stor pregnans.
Några biroller måste nämnas, t.ex. Katarina Giotas som både Torarins mor och Värdshusvärdinnan i Marstrand – med stort bett i rösten lyckas hon skapa två fullödiga karaktärer. Hannes Öbergs Båtsman är en annan färgklick. Han framför en sjömansvisa som Gösta Nystroem hörde i Bilbao och som han använde sig av här.
Dirigenten Patrik Ringborg har utfört stordåd med Göteborgsoperans orkester och kör. Orkesterspelet är mycket tajt, inte minst i mellanspelen. Okonventionella instrument används som såg och ett elektroakustiskt instrument, en tongenerator, som i stigande och fallande glissandon skapar ett spöklikt ljud. Nystroem använder sig av ett genomgående tema som går igen flera gånger i form av två parallella kvinter. Han var bosatt i Paris under en stor del av mellankrigsperioden och var klart influerad av den franska impressionismen och tonsättargruppen Les Six, framför allt Arthur Honneger.
Sören Tranberg
Herr Arnes penningar spelas den 9 och 13 mars.
En mer omfattande recension av uppsättningen kommer i Tidskriften OPERA nr 2/2002.