Den afro-amerikanska sopranen Reri Grist föddes i New York City den 29 februari 1932. Hon har varit en ledande koloratursopran i sin generation med en omfattande internationell karriär. Grist uppträdde redan som barn i Broadwayrevyer och sjöng under studietiden i musikaler. Hennes första operaengagemang var som Madame Herz vid ett konsertant framförande av Mozarts Teaterdirektören. Scendebuten ägde rum 1956 som Cindy Lou (Micaëla) i Carmen Jones.
Reri Grist var Consuelo i originaluppsättningen av Leonard Bernsteins musikal West Side Story. Bernstein engagerade henne sedan till ett framförande av Gustav Mahlers fjärde symfoni med New York Philharmonic, vilket blev en stor framgång. Sångerskans operadebut ägde rum vid Santa Fe Opera som Adèle i Läderlappen, följd av Blondchen i Enleveringen ur seraljen. Igor Stravinskij bjöd in Grist till Washington för att sjunga i hans opera Näktergalen med honom själv som dirigent. Framförandet gavs ut som skiva.
Första europeiska framträdandet för Grist ägde rum på Kölnoperan 1960 som Nattens drottning i Trollflöjten. Under åren 1960–66 var hon engagerad vid Zürichoperan, där hennes första roll var Zerbinetta i Ariadne på Naxos – en av hennes paradroller. I den rollen debuterade hon på Wiener Staatsoper 1963 och året därpå vid Salzburgfestspelen. När Bayerische Staatsoper i München var på ensemblegästspel med Ariadne på Naxos i Stockholm hösten 1969 ville applåderna aldrig ta slut efter den långa och krävande arian ”Großmächtige Prinzessin”.
I Zürich sjöng Grist bland annat Sophie i Rosenkavaljeren, Adina i Kärleksdrycken och Gilda i Rigoletto. Hon gjorde Schemenka i Rimskij-Korsakovs Guldtuppen både vid Covent Garden- och Glyndebourne-debuten 1962. Följande år sjöng hon Rosina i Barberaren i Sevilla vid San Francisco Opera. Här kom hon även att gestalta titelrollen i Massenet Manon, pagen Oscar i Maskeradbalen och Susanna i Figaros bröllop. Rosina gjorde hon också i en legendarisk Günther Rennert-uppsättning i Wien mot Fritz Wunderlich, Eberhard Wächter och Erich Kunz.
Lite kuriöst, för Rossini var också född ett skottår, den 29 februari 1792. Rossini och Grist kunde alltså få ner sin ålder med tre fjärdedelar … .
Grist debuterade som Rosina på Metropolitan 1966. Här sjöng hon Olympia i Hoffmanns äventyr, Gilda, Oscar, Sophie och Zerbinetta. Grist sjöng på alla världens ledande operascener, som t.ex. Lyric Opera of Chicago, Deutsche Oper i Berlin, La Scala i Milano och Teatro Colón i Buenos Aires. Hon drog sig tillbaka från scenen 1991 i Morton Feldmans monodrama Neither, som bygger på en Samuel Beckett-pjäs. Detta ägde rum vid Nederlandse Opera i Amsterdam, i Pierre Audis regi. Samma år sjöng Grist även Den italienska sångerskan i Capriccio i San Francisco.
Som ledande i sin generation har Grist naturligtvis medverkat i mängder av studioinspelningar och det blev närmare tjugo kompletta operor. Tveklöst var hon en av dirigenten Karl Böhms favoriter och med honom har hon för Deutsche Grammophon spelat in Mozartrollerna Blondchen i Enleveringen, Madame Herz i Teaterdirektören, Zerlina i Don Giovanni och Despina i Così fan tutte. På samma bolag och under samme dirigent finns hon också på dvd som Blondchen från München 1980. Böhm spelade även in Ariadne på Naxos med henne som Zerbinetta.
Andra legendariska inspelningar finns också i Verdirepertoaren: två gånger spelade hon in Oscar i Maskeradbalen, den första med Erich Leinsdorf och den andra med Riccardo Muti. På EMI sjöng hon in Gilda i Rigoletto mot Nicolai Gedda under Francesco Molinari-Pradelli. Hon finns också representerad på åtskilliga liveinspelningar, däribland som Aminta i Strauss Die schweigsame Frau på Orfeo.
Läsarna rekommenderas varmt att gå in på YouTube och uppleva henne som Norina i Donizettis Don Pasquale, inspelad för ZDF på tyska 1972. Där utvecklar hon sin fulla charm och koloraturförmåga mot Oscar Czerwenka, Hermann Prey och Luigi Alva under Silvio Varvisos ledning.
Reri Grist har rört sig fjäderlätt mellan koloratur- och subrettfacken. I det sistnämnda lade hon in all sin charm, värme och humor. Som koloratursopran tycktes hon inte ha någon övre gräns, när hon levererade fraser helt oforcerat och med full rondör – aldrig någonsin blev en trestruken höjdton spetsig. Hon har också varit en förnämlig konsert- och romanssångare med utsökt textbehandling. Hon lade liksom in sin själ i varje tolkning.
Efter avslutad karriär har Reri Grist varit sångpedagog och lett otaliga masterclasses. Hon har haft en professur i sång vid Indiana University i Bloomington och vid Hochschule für Musik und Theater i München samt deltagit som jurymedlem vid många sångtävlingar.
Grist utsågs till Bayerische Kammersängerin 1976 och fick Legacy Award of American Opera Association 2001. Hon bor i Tyskland och är gift med orkesteradministratören Dr. Ulf Thomson.
Med sin omvittnade humor har hon åtminstone en gång fått svar på tal. Då hon spelade in Susanna i Figaros bröllop på EMI mot Gabriel Bacquier och Elisabeth Söderström som greveparet var dirigenten den åldrade Otto Klemperer, omvittnad för sina långsamma tempi. Då Klemperer lade an värsta begravningstempot i förförelseduetten mellan greven och Susanna, lade Grist huvudet på sned, log sitt mest förtjusande leende och sa: ”Snälla maestro, skulle jag kunna få ett litet snabbare tempo här? Jag har så svårt att älska långsamt.” Klemperer blev henne inte svaret skyldig. Han drog ner glasögonen, lyfte blicken och sa: ”Vad begär ni av mig? Jag är åttiofyra…”
Sören Tranberg