Wagner som dramaturg
Göran Gademan
Gidlunds förlag
Tallinn 2021 [118 s.]
ISBN 978-91-7844-465-6
Inför Göteborgsoperans premiär på Richard Wagners Ragnarök i december 2021 har operans egen dramaturg, Göran Gademan, skrivit en förträfflig liten skrift med titeln Wagner som dramaturg. Undertiteln förefaller att motsäga övertiteln genom att precisera ämnet till ”Hur Wagner satte samman sina mytologiska källor till Nibelungens ring samt en liten handbok för att tränga in i verket”. Källstudier är ju inte dramaturgi, kan man tycka.
Men just i det här fallet är det viktigt att veta något om Wagners fornnordiska och forngermanska källor för att förstå hur han som dramaturg bygger upp Ringens operor. Dessa källor – framför allt Den poetiska Eddan, Snorre Sturlasons Edda, Völsungasagan och det tyska nationaleposet Nibelungenlied – hörde förr i världen till allmänbildningen men är numera sorgligt bortglömda. På tyska och engelska skrivs visserligen fortfarande lärda och allmänbildande skrifter om Wagners hantering av germansk mytologi, men på svenska har ingenting motsvarande skrivits sedan göteborgaren Albert Ulrik Bååth i 1900-talets början skrev sitt stora verk Wagners sagor i fem tjocka volymer. Gademans handledning är därför ytterst välkommen. Till skillnad från Bååth klarar han uppdraget på 118 lättlästa och välskrivna sidor.
Först berättar han om Wagners karriär som operakompositör och dröm om att skapa ett allkonstverk av olika konstarter med tysknationell tematik, som han efterhand upptäcker i den fornnordiska mytologin. Kortfattat redogörs för var och en av de mytologiska huvudkällorna och hur Wagner, understödd av den svärmiske kung Ludvig II av Bayern, arbetar med att stöpa samman deras innehåll till en dramatisk tetralogi i stil med de grekiska tragöderna, samtidigt som hans privatliv blir alltmer tilltrasslat och färgar av sig på hans skapelse.
Texten i Ringens fyra operor – Rhenguldet, Valkyrian, Siegfried och Ragnarök – genomgås därefter med sikte på hur Wagner för egna ideologiska syften omvandlat myterna till ett väldigt världsdrama om kärlekens och det självuppoffrande hjältemodets kamp mot guldets onda lockelse. De viktigaste mytologiska gestalterna – gudar, rhendöttrar, valkyrior, jättar, nibelungar och människor – presenteras och deras funktion i världsordningen klargörs. Särskilt uppehåller sig Gademan vid de centrala rollerna: Valhalls vankelmodige herre Wotan, den heroiska valkyrian Brünnhilde, de mänskliga hjältarna Siegmund och Siegfried samt underjordens guldgirige härskare, nibelungen Alberich och hans son Hagen.
Efter textgenomgången följer en redogörelse för Wagners musikaliska ledmotivteknik med enkla notillustrationer av de viktigaste ledmotiven. Därefter kommer bokens längsta och mest underhållande avdelning som handlar om själva uppförandet av Ringen under Wagners tid och senare, dels i Bayreuth, dels i Sverige, ända fram till i dag. Gademan visar roligt hur 1800-talets föreställningar präglas av en vikingaromantik som belamrar scenen med hornprydda hjälmar och andra vittnesbörd om pompös nationalism. I nazitidens Tyskland blir sådana uppsättningar direkt vederstyggliga. Efter andra världskriget växer det dock i Bayreuth fram modernare och mindre ”germansk” estetik, som arbetar med en abstrakt scenografi och därigenom understryker tidlöst existentiella värden snarare än tysk nationalism.
Enligt Gademan ligger den sortens uppsättningar, som numera dominerar även i Sverige, egentligen ganska nära Wagners ursprungliga intentioner. Den saken kan nog diskuteras. Wagner var förvisso en genial nyskapare och en revolutionär inom operakonsten, men modern var han trots allt inte och hans germanska ideologi är i dag hopplöst föråldrad. Däremot visar Göran Gademan hur man kan få ännu större glädje av Ringens fantastiska operakonst om man sätter sig in i dess historiska förutsättningar.
Sist i boken följer ett kapitel om cd- och dvd-inspelningar plus bilagor i form av rollistor och handlingsreferat. Allt mycket användbart.
Lars Lönnroth