Siegfried på Göteborgsoperan

Början av Siegfried. De sju berättarna – så kallas de stumma gestalterna som förutom de ordinarie rollerna ända sedan Rhenguldet befolkar scenen i Göteborgsoperans Nibelungens ring – förbereder tillsammans med skogsfågeln scenen mellan Mime och Siegfried. Ett par oändligt trötta sorgsna ögon projiceras på ridån i första aktens orkesterinledning. Vilken verkningsfull bild av Wotans lidande inför det kommande slutet, slår det mig – nu när han avsagt sig sin roll som styrande övergud för att som passiv åskådare vandra runt i världen.

I början av andra akten inser jag mitt misstag. Alberich sover i en gammal bil utanför Fafners håla, som i Alison Chittys scenografi, ett skrotupplag, verkar vara standard i nutidens Siegfried-uppsättningar. Medan Evan Rogisters och Göteborgsoperans orkester suggestivt framtonar motiven för Fafner och nibelunghatet, projiceras de trötta ögonen än en gång. Då ser jag att ögonen inte tillhör Wotan utan den sovande Alberich.

Än en gång har man reagerat automatiskt på det sätt som den gamle Wagner så mästerligt har iscensatt; det är Wotan och hans öde som alltid ska vara i fokus. Trots att Wotan är berättelsens största skurk, den som genom brutalitet, brott, förräderi, inskränkt maktfullkomlighet bidrar till förfallet, får mästaren i Bayreuth oss dit han vill, man hamnar i sentimentalt medlidande med Wotan. Och Alberich, som egentligen är betydligt mindre belastad, hänvisas till scener i periferin för att under historiens gång förvandlas till den absolut onda, fienden till den ”mänskligt” konfliktfyllde Wotan, som jag och många andra fortfarande medkännande duttar med.

Projektionen av Alberichs ögon är bara en liten detalj i uppsättningens medvetna nedmontering av konventionella regigrepp. Vi ser flera exempel på tydlig förskjutning i gängse maktförhållanden, vilket får mig att än en gång tänka varvet runt kring de moraliska aspekterna i Ringen. Scenen mellan Alberich och Vandraren, som så ofta kommer i skymundan i väntan på Siegfrieds drakdödande, får här en ovanlig resning och betydelse. Alberich reduceras efter Rhenguldet till en biperson, där hans rättmätiga anspråk blir löjeväckande utbrott av vanmäktig vrede och girighet. Här framlägger Alberich i Olafur Sigurdarson sin syn på saken med en anslående värdighet och logik, samtidigt som Wotans brutala guldrov i Rhenguldet visas på en tjock-tv i skrotupplaget.

Snarare bjuder regissören Stephen Langridge och scenografen Alison Chitty in publiken till ett deltagande i en sagoberättelse. Genom scenografin och berättarnas redovisande av den viktigaste informationen får vi koll på vad som händer och har hänt i historien. Kanske är det för att föreställningen kan avnjutas liggande i soffan med i-paddor och mobiler i knäet i stället för att rakryggat sitta uppradade på Göteborgsoperans parkett som denna Siegfried känns så avspänt förutsättningslös.

Och det är bara att lyckligt konstatera att man i samtliga roller fått sångare som personligt fyller sina gestalter med egen psykologisk och sånglig profil. En mer älskansvärd Siegfried än den fumlige, tonårsopponerande Daniel Brenna kan man knappast tänka sig och Dan Karlström som Mime har en naturlig värdighet och resning som gör honom jämbördig med Siegfried. Fredrik Zetterström och Anders Lorentzson delar här av filmtekniska skäl på rollen som Vandraren, Zetterström nästan jovialt lekande i frågesporten med Mime. Zetterström har en ovanlig förmåga att förhöja den wagnerska uppstyckade deklamationen med smältande belcantofrasering, något man gärna hade hört mera av i den sångligt mer tacksamma tredje akten. Lorentzson, som gör Vandraren i den tredje akten, är mycket övertygande i sin mer ångestfyllda och komplicerade konfrontation med Erda.

Erda ligger i sin alltmer skamfilade glasbur, hjälplöst intrasslad i ödestråden – som här utgörs av filmremsor. Att vi befinner oss vid tidens ände för gudarna framställs tydligt när inte ens Hege Høisæters praktfulla altklang kan hindra oss från att i hennes konfrontation med Vandraren endast se ett sorglustigt förvirrat gräl, hämtat från en ovanligt sunkig uppsättning av Strindbergs Dödsdansen. Mats Almgrens marterade gestalt som Fafner visar med sin auktoritativa bas hur illa det kan gå när girigheten och egoismen tar över. Ljuvligare än Sofie Asplund kan ingen skogsfågel kvittra – scenen när hon i ordentliga promenadskor och nerhasade strumpor vägleder den tafatte Siegfried kommer definitivt att fastna i både syn- och hörselminne.

Men så kommer vi till slutscenen, Brünnhildes uppvaknande och den – efter att hon har accepterat sin mänsklighet – jublande föreningen med Siegfried. Detta pretentiösa hojtande om och av kärlek har alltid haft något sökt och konstruerat uppförstorat över sig. Så blir det inte här och det är bara att konstatera att Ingela Brimbergs Brünnhilde är bäst!!! Skönare, mer skimrande och glänsande kan detta inte sjungas och det rörande osäkra samspelet med Siegfried gör denna något problematiska scen helt övertygande.

En tendens i Wagnerdirigering i dag är att slanka ner orkesterapparatens dominans för att nå en smidigare, dramatisk, följsamhet och att anpassa det som ljuder från orkesterdiket till det sceniska skeendet. Detta gav ju Nietzsche och hans konstaterande om Wagners musik som dålig musik eller skådespelarmässigt ytlig, ”schauspielerisch”, vatten på sin kvarn. Evan Rogisters förmåga att följsamt och lyhört anpassa sig till scenen men samtidigt hävda den symfoniskt framvällande ledmotivsapparatens självständighet är beundransvärd. Hör bara på Mimes inledande grubbelmotiv, vilken laddning och olycksbådande pregnans som Rogister och fagotterna fyller dessa två toner med ‒ eller den varsamma värmen i skogsharmonierna i ”Waldweben”!  Exemplen kunde mångfaldigas med Rogisters och Göteborgsoperans makalösa orkesterspel.

Att få sträckkolla Siegfried halvliggande i soffan visade sig vara en synnerligen angenäm upplevelse. Nu väntar vi bara på nästa avsnitt som vi ändå vill uppleva på plats. Kommer den stackars guldpojken, så plågsamt inspärrad och torterad i sin glasbur, äntligen att bli fri? Och vem kommer att bli den Wonderwoman till Brünnhilde som slutligen ställer allt till rätta?

Erik Graune