ADAM: POSTILJONEN FRÅN LONJUMEAU
Spyres, Valiquette, Leguérinel, Kubla, Ezziadi, Fau, Clément. Accentus Chamber Choir, Orchestre de l’Opéra de Rouen Haute-Normandie/Rouland
Regi: Michel Fau
Scenografi: Emmanuel Charles
Naxos 2110662 [1 DVD]
Distr: Naxos
Numera är Adolphe Adam endast ihågkommen för sin julsång ”O helga natt” och för den romantiska baletten Giselle. Men han var en av 1800-talets mest spelade operakompositörer. Inte bara på Parisscenerna, för vilka de flesta av hans femtiotal opéras-comiques var skrivna. Runtom i Europa, inte minst i Tyskland och Sverige, tillhörde verk som Nürnbergerdockan, Alphyddan och Konung för en dag vardagsrepertoaren.
Om man ändå känner igen något annat än julsången är Adam för svenskar förknippad med Postiljonsvisan ur Postiljonen från Lonjumeau. Denna kom att bli hans mest populära opera, och den behöll sin plats på repertoaren långt in på 1900-talet. Fortfarande finns det personer bland våra läsare som var med vid Nicolai Geddas legendariska debut 1952 på Stockholmsoperan i just Postiljonen från Lonjumeau. Geddas hurtigt hojtande höjdtoner med det formidabla höga D:et som klimax finns i flera inspelningar och ses fortfarande som den ultimata tolkningen.
Denne postiljon heter Chapelou och i Adams opera sköter han postgången mellan Lonjumeau och Paris på Ludvig XV:s tid. Han är lyckligt nygift med Madeleine när hans extraordinära stämma upptäcks av intendenten för kungliga operan, markis de Corcy. Chapelou blir lockad till att lämna sin hustru och följer med de Corcy till Paris. Tio år går, Chapelou har under namnet Saint-Phar blivit en firad tenorstjärna vid Parisoperan.
Madeleine som skrivit flera obesvarade brev till sin make har genom ett arv blivit förmögen och residerar under namnet Madame de Latour på ett gods nära Paris. De Corcy har förälskat sig i henne och en opera ska framföras på godset och Saint-Phar har lovat att sjunga. Utan att ha sett Madeleine skickar han henne friarbrev och en fingerad vigsel ska äga rum i samband med operaföreställningen. Situationen är upplagd för olika turer av svartsjuka, förklädnader och slutlig igenkänning. Saint-Phars bigami avslöjas och han hotas med att bli hängd. Saint-Phar erkänner och ångrar sin trolöshet och blir förlåten av Madeleine.
Dvd-inspelningen kommer från Opéra-Comique i Paris. Regissören Michel Fau drar igång en rolig och elegant föreställning med många fyndiga regidetaljer. Han låter agerandet hållas ganska frontalt framme vid rampen, vilket skulle kunna ha blivit statiskt och konventionellt. Här görs det i stället tydligt och levande, inte minst för att samtliga sångare hanterar den talade dialogen med proffsig briljans som om de spelade en Molièrekomedi på Comédie-Française.
Scenografin av Emmanuel Charles är en vällustig orgie bestå- ende av överlastat färgsprakande kulisser med allt från underbara zodiaker till de mest barocka operainteriörer. Kostymören Christian Lacroix står inte scenografin efter med sina överdrivet praktfulla kostymer och gigantiska peruker, allt ohämmat översållat av rysch-pysch, rosetter och juveler. Den som föredrar asketiskt sparsmakade opera- scenografier bör definitivt inte köpa denna dvd.
I den totalt dominerande titelrollen hör man amerikanen Michael Spyres, som på senare år etablerat sig som den främste tenoren i den franska 1800-talsrepertoaren. Den positionen säkerställer han sannerligen som Chapelou. I Postiljonsvisan överträffar han inte men tangerar med sitt höga D ikoniska facittolkningar som Nicolai Geddas och Helge Rosvaenges. I den ännu mer krävande slutarian slänger han upp ett högt E utan större ansträngning.
Men här finns inte bara slagkraftiga tenornummer. Postiljonen från Lonjumeau är Adams mest melodirika verk med många originella duetter och ensembler som kräver förstklassiga krafter även i de andra rollerna. Och sådana finns det här. Florie Valiquette är en Madeleine med kraft och pondus, Franck Leguérinel gör en rolig figur av operachefen de Corcy och basbarytonen Laurent Kubla som vännen och rivalen Biju räcker både till slapsticks och operaparodier. Ibland kunde man önska en lite piggare fingertoppskänsla hos dirigenten Sébastien Rouland, men när han väl har kommit igång fungerar det utmärkt. Kören och orkestern från Opéra de Rouen Haute-Normandie följer utmärkt.
Den som vill stifta bekantskap med en pärla ur den franska 1800-talsoperan och samtidigt få se en föreställning som håller humöret uppe i dessa tider, bör definitivt stifta bekantskap med denna charmigt egenkära och skönsjungande postiljon i Michael Spyres frodigt rundnätta gestalt.
Erik Graune