Operapriset 2019 – Ann Hallenberg

När Sören Tranberg meddelade Ann Hallenberg att hon vunnit Tidskriften OPERAs pris 2019 var hon på ett kort besök i Stockholm för kostymprovning inför sommarens uppsättning av Händeloperan Agrippina på Drottningholmsteatern. Intervjun gjordes i all hast på ett Stockholmshotell, för påföljande dag skulle hon vidare till Madrid.

Pristagaren är mycket glad och känner sig uppskattad av OPERAs läsare.

– Ja, i synnerhet eftersom min karriär till största delen har varit utomlands.

Ann Hallenberg har trots sina stora internationella framgångar aldrig sjungit på Kungliga Operan. På Göteborgsoperan har det hittills bara blivit ett framträdande i samband med ett konsertant framförande av Rossinis Italienskan i Alger för snart tio år sedan. Den gången sjöng Ann Hallenberg den kvinnliga titelrollen Isabella, som också var hennes genombrott 1998 i det gamla operahuset i Oslo. Jag var med om den begivenheten. Nu är hon Artist in Residence på Drottningholms Slottsteater under två år. Vad innebär det?

– Jag har inflytande på repertoarvalet i samråd med teater- ledningen. Samarbetet fungerar alldeles utmärkt. Jag bidrar med vad jag kan och med mitt kontaktnät. Teatern är som gjord för att spela Händel.

I sommar väntar titelrollen i Agrippina i regi av Staffan Valdemar Holm. Har du samarbetat med honom tidigare?

– Jag var med när han satte upp Carmen på Folkoperan för snart 25 år sedan. Det ska bli roligt att få arbeta med honom och scenografen och kostymören Bente Lykke Møller igen.

Men Agrippina är du bekant med sedan tidigare, där handlingen motsvarar förhistorien till Poppeas kröning med Neros intriganta mor som titelperson.

– Jag har nog sjungit rollen i ett 40-tal föreställningar. Tre sceniska produktioner och mer än dubbelt så många framträdanden i konsertsammanhang. Närmast väntar tre föreställningar i Sevilla i en uppsättning där handlingen är förlagd till en Dallas-dynasti. Det är gjort som i en tv-studio, men utan kameror. Lite high-tech. På Drottningholm gäller andra förutsättningar och då gäller det att ha ett öppet sinne när jag ska göra rollen där.

På Drottningholm dirigerar den unge Francesco Corti. Har du arbetat med honom tidigare?

– Nej, det blir första gången jag samarbetar med honom som dirigent. Han är ju både dirigent och cembalist. Vi är glada för att han ska dirigera Agrippina.

Vilken av barockmästarna känner du mest för att sjunga?

– Händel, även om Johann Sebastian Bachs musik är mer intellektuell. Hos Händel finns det en sådan mänsklighet i musiken som inte lämnar någon oberörd. Även de onda rollfigurerna har något sympatiskt i sig – det är svårt att komma runt honom. Det finns också en stor utvecklingskurva i hans komponerande, vilket inte minst märks från Agrippina (1709) över till Ariodante drygt 25 år senare. Med ännu större erfarenhet kände han till reglerna och han var inte lika rebellisk längre. Han har så många mer oväntade vändningar. Oratorierna har så mycket integritet, som t.ex. hans Jephta som är komponerat med större nyanser och känslor. Men hos Mozart är det tekniskt betydligt svårare och man måste nästan ha en gudagnista för att motsvara kraven för hur det borde framföras. Lite ouppnåeligt. Jag har bara gjort Dorabella i Così fan tutte och Sextus i Titus mildhet på scen.

Vari ligger skillnaden mot att sjunga t.ex. Monteverdi eller Rameau?

– Att närma sig Rameau är som att gå på upptäcktsfärd, för hans musik är så spännande och mångfacetterad. Hos Monteverdi måste man ha en stor förståelse för texten. Det gäller att veta hur den ska deklameras, annars blir det konstigt. Här finns stora likheter mellan Monteverdi och Rameau.

Hur går det att kombinera en internationell karriär med ett familjeliv?

– Jag är borta från min man Holger, som är tysk och arbetar som dramaturg och förläggare för vårt lilla notförlag, och vår tonårsdotter ungefär 180–200 dagar om året. Nu blir jag borta i en månad till mitten av februari. Clara går på musikgymnasium och hon är intresserad av klassisk musik. När jag är hemma besöker vi regelbundet Vara konserthus, där vi har hört både Göteborgs Symfoniorkester och Göteborgsoperans orkester vid olika konserter. När jag är hemma renoverar jag gärna lite på vårt hus, en gammal prästgård i Älgarås utanför Töreboda.

Har du några inbokade konserter i Sverige?

– Jag ska sjunga i Matteuspassionen med Svenska kammar- orkestern i Örebro. Vi ska också göra ett rent Mozartprogram, ”The Mozart Journey 1791”. Där ska jag sjunga två arior ur Titus mildhet, medan Martin Fröst, som också är solist och dirigent, spelar Klarinettkonserten och dirigerar symfoni nr 38 i D-dur, ”Pragsymfonin”. Det här programmet ges både i Örebro (den
19 mars) och sedan på turné till Gävle, Lindesberg och Askersund. Jag ska också framträda med Sveriges Radios Symfoniorkester i Berwaldhallen den 3 juni när Daniel Harding dirigerar Beethovens Missa Solemnis.

– Lördagen den 29 augusti ger jag en solokonsert på Drottning- holmsteatern, som vi har kallat för Donne disprezzate – Barockens rasande hjältinnor. Att sjunga där med lågstämda instrument är mer skonsamt för rösten och man kan få fram andra nyanser och valörer. Något som jag har med mig från dirigenter som John Eliot Gardiner och Philippe Herreweghe, vilka båda har gjort rent hus med traditioner. De har undersökt partituren genom att gå till botten och sedan praktiserat vad de har funnit i källmaterialet. En form av musikarkeologi. Själv hade en plan B om inte sången hade fungerat och då skulle det ha blivit arkeologi.

Vilka har varit dina förebilder?

– I början var det Anne Sofie von Otter och Cecilia Bartoli, där finns det substans. Inför dem blir jag fortfarande starstruck. Även Vivica Genaux, som är en kär vän.

Har du nya roller eller någon ny konsertrepertoar som väntar?

– Nej, inga nya operaroller just nu, men det har blivit flera stora konserter i symfonirepertoaren. Nyligen sjöng jag i Schumanns Scener ur Goethes Faust på Concertgebouw i Amsterdam och Berlioz ́ Kristi födelse på La Scala i Milano, båda med Gardiner. Mahler hägrar längre fram. I Carnegie Hall i New York väntar programmet ”The Swedish Nightingale” med Venice Baroque Orchestra. Vi ska också ut på en USA-turné.

Har du kvar några önskeroller?

– Nej, det är mer en lyx att få sjunga på Drottningholmsteatern. Fast det finns okända barockverk som ingen sätter upp av t.ex. Pietro Torri, en föregångare till Händel. Vi har pratat om honom men ingen känner till en sådan okänd tonsättare.

Vilka personer har betytt mycket för din utveckling?

– Inte minst min mångårige sånglärare Erik Sædén. Efter två lektioner hos honom lyckades jag med det som jag försökt få fram under en lång tid hos en tidigare pedagog. Han har byggt upp min röst och mitt fundament. Sedan måste min agent Matthias Eidmann, som driver Artefact Artists Management i Oslo, nämnas. Vi har arbetet ihop i 20 år och vår personkemi fungerar perfekt. Jag är mycket nöjd med honom. Han har lagt upp min karriär och mitt välmående. Han har en mänsklig inställning där inte kalendern måste vara fullbokad hela tiden.

Vad vill du göra efter avslutad karriär?

– Jag vill gärna syssla med undervisning i form av masterclasses. Och försöka lära mig hur man undervisar på ett pedagogiskt bra sätt. Det är jättespännande, men det är också ett mycket stort ansvar. Jag har påskrivna kontrakt fram till 2022 och sedan finns det lösa förfrågningar. Så länge min röst är fräsch har jag inga planer på att sluta.

Sören Tranberg

Ann Hallenberg kommer att få motta Operapriset i samband med sin solokonsert på Drottningholms Slottsteater lördagen den 29 augusti.

Sponsor för Operapriset är Kjell och Märta Beijers Stiftelse.