Konstnärlig förskjutning?
Mezzosopranen Ann Hallenberg tilldelas Tidskriften OPERAs pris 2019 för sin tolkning av titelrollen i Händels opera Ariodante på Drottningholms Slottsteater. Hallenberg har trots sin stora internationella karriär sjungit alltför sällan i Sverige. Sedan i fjol är hon Artist in Residence på Drottningholmsteatern, och har inflytande på repertoarvalet i samråd med teaterledningen. I sommar sjunger Hallenberg titelrollen i en annan Händelopera, Agrippina, på rokokoteatern.
Vi uppmärksammar att Kungliga Operan har fått en ny musikchef – en tjänst som varit vakant länge. Det blir världsdirigenten Alan Gilbert. Jag intervjuade både honom och Operans konstnärliga chef och vd, Birgitta Svendén. Han ser det som en stor utmaning att få dirigera och utveckla en sådan välrenommerad orkester som Hovkapellet. Maestron har stor aptit på olika stilar och genrer, och dessutom vill han gärna få in verk som inte spelats tidigare. Valet av Gilbert innebär en betydande förstärkning och dessutom får han inflytande över repertoaren.
När man nu separerar på tjänsten som konstnärlig chef och vd, där Svendén kommer att vara kvar som vd, kommer den nya konstnärliga chefen, som kommer att offentliggöras före sommaren, att få en annorlunda roll utan något inflytande över repertoaren. Det oroar mig. Samma förskjutning inleddes redan på Drottningholms Slottsteater när Sofi Lerström anställdes som vd 2011 och tre år senare också blev dess konstnärliga ledare. Personligen tycker jag att ett delat ledarskap är att föredra, då det oftast blir friktion mellan å ena sidan konstnärliga idéer och å andra sidan vad som är ekonomiskt genomförbart. Det gäller också att ha konstnärliga utblickar. Och det får Kungliga Operan nu genom valet av Alan Gilbert, medan Drottningholm tar hjälp av Ann Hallenberg som rådgivare. Men hur blir det när den konstnärliga chefen inte får sätta repertoaren?
Konstnärlig omvärldskoll har varit en bristvara bland svenska operachefer, inte minst hos Göteborgsoperans förre konstnärlige ledare Stephen Langridge. Valet av honom väckte min förvåning efter att ha sett hans första regiuppgift i Sverige, Salome på Malmö Opera i en usel regi. Likaså hamnar hans knappt habila Lohengrin på Kungliga Operan på den undre halvan av de femton Lohengrin-uppsättningar jag har sett. Kronan på verket var att han såg till att få regissera Nibelungens ring på Göteborgsoperan, vilket godkändes av en vd som till slut inte hade styrelsens förtroende. Flera recensenter lade sedan inte fingrarna emellan när de kritiserade regin i Ringenuppsättningen.
Det är ganska uppenbart att Langridge hade GO som språngbräda. Han var i första hand intresserad av att få regissera och förverkliga sig själv, snarare än att leda ett operahus. Det hoppas jag blir raka motsatsen med den nyutnämnde chefen, tysken Henning Ruhe, som trots sin ungdom har en stor internationell erfarenhet och ett stort kontaktnät. Han kommer att intervjuas i aprilnumret.
Någon som däremot har stor omvärldskoll är Lise-Lotte Axelsson, som var Göteborgsoperans konstnärliga chef mellan 2005 och 2012, och Langridges föregångare. Hon var dessförinnan rektor för Operahögskolan i Stockholm. Nyligen utsågs hon till lektor i opera med uppdrag som prefekt på institutionen för opera på Stockholms konstnärliga högskola. Hon kommer nu att få städa upp eftersom det har varit krisartat i ledningsfunktionen på den utbildningen.
SÖREN TRANBERG
Chefredaktör och ansvarig utgivare