Valkyrian på Teatro alla Scala, Milano

På ridån i La Scalas nya uppsättning av Valkyrian syns en ringformation i guld genombruten på diagonalen av ett svart streck. När ridån gått upp är Hundings boning omgärdad av runstensliknande klippblock. I mitten ses den knotiga världsaskens grenverk slingra sig fram. Bakgrunden visar ett massivt fängelsegaller med tunga järnspetsar. Redan här anar vi Hundings våldsamhet och Sieglindes skyddslösa fångenskap. Scenografin av David McVicar och Hannah Postlethwaite är effektiv och tydlig, men den känns ändå som något man såg i Wagneruppsättningar för 20–30 år sedan.

Kanske har originalitetsjakten på nya, mer eller mindre intellektuellt sökta eller skandalomsusade tolkningsidéer och scenografiska innovationer skruvat upp förväntningarna alltför högt. La Scalas Ringen-projekt verkar dock så här i begynnelsestadiet lite gammaldags och daterad.

Utgångspunkten för regissören David McVicar är sångaren/skådespelaren. För honom kommer den dramatiska utformningen av de mänskliga relationerna på scenen i första hand. Här ser vi inte heller en utpräglat konceptuell övergripande regiidé. Inga försök till att visa Nibelungens ring som en allegori över klimatkris, kapitalismens uppgång och fall eller den korrumperade maktens undergång och rening till en kommande bättre värld.

Men här saknas inte dynamik och idéer. Varje Ringuppsättning måste på något sätt lätta upp det kompakta och högtidliga Wagnertyskeriet, tas ner på jorden med någon form av distanserad humor eller vardaglighet. Här är det valkyriornas bevingade hästar, som utgörs av nio unga atleter galopperande på stålskenor, liknande dem som förekommer i Paralympics. Det är lite kul i början fast med deras oavbrutet galopperande som ystra sprakfålar, inte bara i valkyrieritten, blir det snart bara fånigt.

Men det är i de mänskliga relationernas samspel som uppsättningen har sin styrka. Klaus Florian Vogt är varken röstligt eller sceniskt någon hjälte, snarare en mjuk antihjälte. Första aktens gradvisa igenkänning och den växande kärleken till tvillingsystern gestaltas kammarmusikaliskt lyriskt och varsamt. Med underbara pianissimi och strålande höjdtoner gör Elza van den Heever sin rolldebut som en skakande desperat Sieglinde. Hennes Sieglinde vill man definitivt uppleva fler gånger. Günther Groissböck besitter imponerande bassvärta som en ovanligt brutal Hunding. Okka von der Damerau är en skönklingande om än något statisk Fricka. 

Men det är i uppgörelsen mellan far och dotter, Wotan och Brünnhilde, vid valkyrieklippan (som utgörs av en gigantisk ansiktsmask; verkar dock inte vara Wagners karakteristiska profil som i Syberbergs Parsifalfilm) som uppsättningen har sin starkaste lyskraft. Camilla Nylund som Brünnhilde bemästrar partiet vokalt och är mycket övertygande i sin konflikt mellan kärleken till fadern och att självständigt och förnuftigt argumentera mot den alltmer plågade och desperate Wotan, som här gestaltas av Michael Volle. 

Jag har nog aldrig upplevt en så intensivt engagerande och mänskligt naken övergud där man så hudnära känner desperationen och hopplösheten som hos Michael Volle. En av anledningarna är att han är den ende i denna stjärnensemble som har de vokala muskler som erfordras för att ge texten den närvaro och intensitet som alltmer förstörs inte minst genom operahusens mer och mer volymförstorande tekniska anläggningar.

Alexander Soddy, som övertog de sista föreställningarna från Simone Young, tar sig an La Scalaorkestern rutinerat och energiskt. Han driver fram skeendet vitalt och osentimentalt utan att det därför saknas emotionell inlevelse. Han för fram den instrumentala ledmotivsväven i spänningsladdade och lyriskt finstämda dialoger mellan orkestern och solisterna. Endast i dödsförkunnelsescenen tar kärleken till Wagners massiva blåsarklanger överhanden och dränker Vogts och Nylunds sånginsatser.

Vart man vill komma, vad man avser med denna Ring förblir oklart, men La Scalas höga grundstandard och eminenta sångare är det definitivt värt att vänta och hoppas på.

Erik Graune