Operasångaren
Hans Josefsson
Breakwater Publishing, [Göteborg 2025, 216 s.]
ISBN: 978-91-98966-02-2
I samband med barytonen och skådespelaren Hans Josefssons 80-årsdag utkom hans memoarer. Textredaktör är Kristian Wedel som är journalist på Göteborgs-Posten. Boken är uppdelad på tio kapitel. Hans Josefsson gjorde sin första entré i Huskvarna den 24 mars 1945 tillsammans med sin tvillingsyster Marianne (Diddi). Tvillingarna hade en sex år äldre syster, Kerstin. Deras far var förman på en vapenfabrik.
Musikaliteten hade Hans ärvt av sin mor och morfar. Arbetarstaden Huskvarna var en trygg ort att växa upp i. Det fanns en antagonism gentemot den mer borgerliga grannen Jönköping. Båda städer ligger i det småländska frikyrkobältet. Här fanns flera musikkårer och Hans började som sjuåring i Huskvarna skolors gossmusikkår, vilken leddes av Henning Pettersson som blev en stor mentor i Josefssons initiala musikfostran.
Allt inleddes med att han började spela klarinett för att senare medverka i ABF:s musikkår. Trots att han gillade att sjunga fick han inte vara med i kören då musikläraren tyckte att han sjöng för starkt. Han fick i stället vara tamburmajor och vid offentliga tillfällen sjunga schlagers, något som han skulle få användning för senare i livet.
Fyllda 22 år hamnade Josefsson i London som reklamfotograf. Alla vedermödorna i London får vi en ordentlig redogörelse för, inte minst var han skulle bo. Någon operaföreställning hade Hans Josefsson aldrig sett, så när en kompis bjuder med honom på Covent Garden för att se Figaros bröllop med Elisabeth Söderström som Grevinnan blev det för honom den största musikaliska upplevelsen någonsin. Detta ledde omgående till att Hans kvällen därpå slank in på ståplats för att uppleva Grace Bumbry som Carmen. Sedan var han operafrälst.
Därpå sökte han in till scenskolans lyriska linje i Göteborg, där han hade Elisabeth Erikson som elevkamrat. Debuten ägde rum på Vadstena-Akademien sommaren 1971 i Antonio Maria Abbatinis opera Dal male il bene med kolleger som nämnda Erikson, Loa Falkman, Helena Döse, Gunilla Söderström m.fl. Uppsättningen gästspelade på Drottningholmsteatern.
”Titeln på boken Operasångaren är lite missvisande då det stora kapitlet tar upp Hans Josefssons stora publika genombrott när han gjorde Ernst Rolf i tre hyllade filmer plus en scenföreställning.”
När Folke Abenius tillträdde som operachef för Stora Teatern i Göteborg 1971 anställde han Elisabeth Erikson, Marie-Louise Hasselgren, Gösta Winbergh och Hans Josefsson. Efter en säsong ville Hans förkovra sig mer genom att flytta till Italien för att få vidareutbildning. Då sade Abenius upp kontraktet.
Det var på inrådan av Enzo Florimo och dennes italienska kontakter som Hans hamnade vid Musikkonservatoriet i Pesaro och senare på La Scalas operaskola. Hur det gick kan läsas ingående i boken, inte minst kring några uppsättningar på italienska scener.
Vid hemkomsten återanställdes han på Storan. Ett kapitel handlar om tiden där. Tyvärr lite väl rapsodiskt. Själv såg jag redan som tonåring Hans Josefsson i en mängd uppsättningar. Vi får tyvärr inte reda på hur han närmade sig en roll eller vilka regissörer eller dirigenter som har betytt mycket för honom.
Femte kapitlet belyser megasuccén med Tage Danielssons och Lars Johan Werles Animalen, där Hans gjorde Billy Benson. Det blev gästspel i Bergen, Stockholm och Wiesbaden. Tidigare hade Hans gjort Ferdinand i Werles Tintomara och det blev en stor triumf i London när göteborgsensemblen gästspelade på Sadler’s Wells (ENO). Inte heller i det här kapitlet lyckas han på något djupare sätt förklara vad som var det unika med operaensemblen på Storan.
Hans Josefsson följde med vid flytten till Göteborgsoperan och gjorde där en mängd roller. Här får man inte heller någon djupare förståelse för hur det är att vara operasångare.
Efter pensioneringen år 2000 utsågs han till kontaktperson gentemot det västsvenska näringslivet, vilket ledde till att sponsorer varje säsong bjöds in till en festkväll. Och Hans Josefsson lyckades i sitt uppdrag att dra in mycket sponsorintäkter åt Göteborgsoperan.
Så titeln på boken Operasångaren är lite missvisande då det stora kapitlet tar upp Hans Josefssons stora publika genombrott när han gjorde Ernst Rolf i tre hyllade filmer plus en scenföreställning. Genom filmerna blev han omgående igenkänd för en större svensk och norsk publik. Här går han in på djupet om hur man går in under skinnet och gestaltar en annan person. Inte minst vedermödorna när han som Rolf skulle spela in scenen där revykungen i ett självmordsförsök hoppar i det iskalla vintervattnet. (Ernst Rolf avled kort därpå av lunginflammation.)
Det rikliga bildmaterialet och det språkliga flytet gör att man rekommenderar Hans Josefssons memoarer för den hugade läsaren. Synd bara att sex namn inom operavärlden är felstavade. Det är min enda språkliga invändning.
Sören Tranberg
