Druet, Rondepierre, de Negri, Witczak, Bennani, Lafdal-Franc, Fournaison, Tricou, Isoir.
Les Chantres du Centre de musique baroque de Versailles/Les Ombres/Sartre
Château de Versailles Spectacles, CVS128 [2 CD]
Distr: Naxos
Historien om Odysseus är välkänd och har varierats genom tiden på otaliga sätt. Hans son, Telemachos, sitter i Homeros epos hemma och bistår med att hålla friarna på behörigt avstånd från Penelope. Claudio Monteverdi var inte den ende som vände sig till Homeros (Odysseus återkomst). Det finns åtminstone ett tjugotal operor vars libretto använder historier om Odysseus. Penelope har även hon förärats några operor, bland annat av Niccolò Piccini. Operor om Telemachos komponerades av André Campra, Alessandro Scarlatti, Simon Mayr, Fernando Sor, C. W. Gluck och alltså André Cardinal Destouches, vars Télémaque et Calypso kanske var den mest framgångsrika bland dessa under det tidiga 1700-talet.
Historien tog Destouches inte direkt från Homeros, utan från den omåttligt populära romanen Les aventures de Télémaque, fils d’Ulysse, som publicerades anonymt 1699, skriven av ärkebiskopen François Fénelon. Romanen är ett slags uppfostringshistoria som förordar ett samhällsideal på tvärs mot det som rådde under Ludvig XIV. Idéerna om avskaffandet av lyx, skatter och förespråkande om vägar för att nå fred och frihet inom och mellan nationer fick som bekant spridning senare under seklet.
Destouches, som var vad vi skulle kalla konstnärlig chef för den kungliga operan, låter naturligtvis inte sin operaversion bry sig om de frisinnade inslagen hos Fénelon. Den första versionen av Télémaque et Calypso hade premiär 1713, men då med begränsad framgång. Destouches ska ha skapat osämja bland musiker och kolleger. Operan dras tillbaka, men återkommer 1730 och blir en långlivad succé.
”Intressant nog, och förmodligen knepiga att iscensätta i dag, är de framgångsrika parodier på operan som skrevs, i sig ett tecken på en operas framgång.”
Louis XIV var mycket förtjust i Destouches och hans opera, han såg i denne en ny Lully, och musikaliskt finns det ekon från Lully. Historien är föga förvånande en kärlekshistoria. Kommen till Kalypsos ö för att leta efter sin far, får Telelmachus reda på att Neptunus kräver blodsoffer av Kalypso. Som en god son erbjuder sig Telemachos att offra sig i sin fars ställe.
Men så har vi det där med kärleken, denna barockens operakliché som synonym för fred och sämja. Kalypso är förälskad i Telemachos, det är även Antiope (utklädd till herdinnan Eucharis), och efter diverse förväxlingar, åkallan av demoner och ingripande av gudarna, blir slutet naturligtvis gott.
Intressant nog, och förmodligen knepiga att iscensätta i dag, är de framgångsrika parodier på operan som skrevs, i sig ett tecken på en operas framgång. Lesage skrev en, liksom Destoushes librettist Pellegrin!
Föreliggande inspelning utmärks av goda solister, främst Emmanuelle de Negri som Antiope/Eucharis. Hennes täta sopran är fylld av närvaro och den rätta känslan. Antonin Rondepierre har en ganska mild, men karaktärsfylld tenor som Telemachos, medan Isabelle Druets vassa mezzosopran ger Kalypso det rätta bettet.
De mindre rollerna gör vad de ska, även om jag förvånas en smula över att gudarnas partier – Neptunus, Minerva, Apollon – är komponerade med sådan återhållsamhet, möjligen ska den avsedda identifikationen med kungligheterna vara orsaken. Orkestern Les Ombres under Sylvain Sartre har en mjuk klang och harmonierar fint med både solister och kör.
Claes Wahlin