Amadeus på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

Förgiftade Antonio Salieri tonsättarkollegan Wolfgang Amadeus Mozart? Nej, det finns inga belägg för det, även om Mozart själv under sin sista tid upplevde sig som förgiftad. Men myten sattes på pränt av bland andra Alexander Pusjkin, som några decennier efter Mozarts död skrev ett kort versdrama på det fantasieggande stoffet. Detta bildade senare underlag för Nikolaj Rimskij-Korsakovs enaktare Mozart och Salieri, som uruppfördes i Moskva 1898.

Den brittiske dramatikern Peter Shaffer spann vidare på giftmordsspåret i sin teatersuccé Amadeus (London 1979), liksom Miloš Forman i sin berömda filmversion (1984), där den delvis verklighetsbaserade men kraftigt överdrivna konflikten mellan geniet Mozart och ”medelmåttan” Salieri fick sin fantasifulla fördjupning. 

Det senare har regissören Sunil Munshi och hans team tagit fasta på i sin version på Kulturhuset Stadsteatern. Trots pjästiteln är huvudpersonen Salieri. Philip Zandén äger scenen under den drygt tre timmar långa föreställningen. Det är genom Salieri som vi får ta del av medelmåttans hämnd på geniet genom berättande av hovintriger och klassförakt vilket gör Mozart utfattig och sjuk. Det är inte bara en konflikt mellan genialitet och medelmåttighet utan också en diskussion om hur vissa människor tror att religionen kan vara handelsvara. Hovkompositören Salieri var en djupt troende person. Här kan man tala om en jakobsbrottning med Gud. 

Själv upplevde jag Sverigepremiären 1981 på Stockholm Stadsteater i Göran O. Erikssons regi, vilket blev Philip Zandéns stora genombrott som skådespelare. Succén var pyramidal och uppsättningen spelades under ett år bortåt hundra gånger. Även den här uppsättningen, som också ges i Göran O. Erikssons översättning, torde ha samma förutsättningar.

Zandén gestaltar Salieri med små åtbörder. Han ältar sina tillkortakommanden frontalt ut mot oss i publiken. Nu är det inte bara en enmansshow, utan regissören Sunil Munshi bjuder på både högt och lågt, tragik och uppsluppen fars. Kostymdesignern Bente Rolandsdotter och medscenografen och ljussättaren Linus Fellbom har tillsammans skapat ett kostymdrama i kombination med ett hotfullt skuggspel på de grafitgrå sidoväggarna. Scenrummet är närmast minimalistiskt med sittplatser längs sido- och fondväggen förutom musikkvintettens platser. Därtill en plåtformad fyrkant som bildar en himmel som lyser i iskallt blått eller guldgult och ur den singlar en stor rigg ner i form av en gigantisk ljuskrona. 

Iscensättningen lever på sin energifyllda intensitet parat med starka skådespelar- och sånginsatser. Simon Reithners Mozart framställs som lite infantil, inte den pubertala motpol som han brukar framställas som. Under spelets gång blir han alltmer desillusionerad, vilket leder till att han knappt kan komponera längre innan han går bort endast 36 år gammal. Att Mozart led av Tourettes syndrom är allmänt känt, här i form av tics och prutthumor. Det senare vittnar bland annat hans brev till systern Nannerl om. 

Maja Rung, som hustrun Constanze, har skinn på näsan när hon i en scen med Salieri vägrar honom en sexuell tjänst i utbyte mot att Mozart ska få en tjänst vid hovet. Salieri har två hovlakejer som spionerar och rapporterar om Mozarts förehavanden. Här är Steve Kratz och Bengt C W Carlsson obetalbara i all sin maliciösa fånighet. Humorn har stort utrymme, inte minst genom komikern Per Anderssons fjantige kejsar Josef som får ta stor plats för trams och gags. 

Musiken har stor betydelse, allt från Mozarts Requiem till de tre operasångarna Peter Kajlingers, Sanna Gibbs och Katija Dragojevics insatser som integreras fint i spelet. Gibbs gestaltar Caterina Cavalieri, som var Salieris elev och älskarinna, och inte minst den första Konstanze i Mozarts sångspel Enleveringen ur seraljen. Sångarna bjöd på mycket, bland annat på avsnitt ur Figaros bröllop, Don Giovanni och inte minst tersetten ”Soave sia il vento” ur Così fan tutte. 

Jag uppmanar läsarna att se denna ur alla aspekter mycket sevärda och musikaliska uppsättning. Premiärpublikens respons var öronbedövande. 

Sören Tranberg