BERTIN: FAUSTO
Deshayes, Gauvin, Jerkunica, Darmanin, Gautrot, Axentii, de Damas.
Flemish Radio Choir, Les Talens Lyriques/Rousset
Palazzetto Bru Zane, BZ 1054 [2 CD]
Distr. Naxos
Vid de tillfällen begreppet bortglömda mästerverk används bör man oftast ta påståendet med en nypa salt. Verket i fråga kan vara bortglömt i det ena eller andra landet, i det ena eller andra operahuset. Glömskan är relativ. Mästerverk är en term som säkrast används om sådant som har motstått tidens tand och visat sig överleva trots smakförändringar.
Louise Bertins opera Fausto är i alla fall bortglömd på alla möjliga vis. Efter premiären 1831 – den gavs endast tre gånger – försvann den. En hypotes är att orkesterns insats ska ha varit bristfällig och att dessutom några av solisterna inte kom ihåg sina partier. Bertins andra operor – hon skrev bara tre och endast två av dem nådde scenen – rönte andra öden. Hon ska ha utnyttjat kontakter eller beskyllts för att ha fått musikaliskt bistånd av Hector Berlioz (vilket han kraftigt förnekade). Att hon var kvinna gjorde inte saken lättare – trots uppmuntran från den frisinnade fadern (redaktör för den inflytelserika och liberala Journal des débats).
Efter de misslyckade föreställningarna på Théâtre-Italien i Paris försvann partituret, som först nyligen återfanns i någon sällan besökt källare på franska nationalbiblioteket.
”Dramaturgin är effektiv, musiken inte bara i paritet med samtida kompositörers verk utan rent av framåtblickande med flera arior som borde hamna på solisters konsertprogram”
Föreliggande inspelning är den första någonsin och utan tvekan är det en kulturgärning. Den här operan är så bra att om nu inte orkestern dabbat sig och solisterna repeterat mer för snart 200 år sedan så hade den rimligen funnits med på repertoaren jämte verk av Rossini, Verdi eller Berlioz. Dramaturgin är effektiv, musiken inte bara i paritet med samtida kompositörers verk utan rent av framåtblickande med flera arior som borde hamna på solisters konsertprogram, som Margaritas ”Fuggite amor” i andra akten.
Det handlar alltså om Faust, Goethes drama som fick en rad adaptationer på teaterscenen. I Frankrike var man dock inte så intresserad av det filosofiska, utan kärlekshistorien mellan Faust och Margarita var vad publiken förväntade sig och oftast fick sig till livs, så även här. Men det duger gott att döma av denna utsökta inspelning. Christophe Rousset leder sin orkester energiskt med sedvanlig god precision. Solisterna är utmärkta, mezzosopranen Karine Deshayes i titelrollen (som är skriven så att rollen med enkla justeringar även kan sjungas av en tenor) har styrka och närvaro som få.
Karina Gauvin ger Margarita mjuka, välformade toner med sin varma sopran, medan Ante Jerkunicas bas har den rätta diaboliska svärtan i rollen som Mefistofeles. Kör och övriga solister, som har tämligen små roller, är likaledes mycket bra: Nico Darmanin (Valentino), Marie Gautrot (Catarina) och Diana Axentii (Häxa/Marta).
Med Bru Zanes eleganta utgåvor – i begränsad upplaga! – följer också en välmatad programbok, försedd med två boksnören för den som vill följa med i librettot och samtidigt kanske läsa något annat. Simultankapaciteten finns väl även hos operalyssnaren.
Fausto har såvitt jag har kunnat utröna ännu inte haft scenisk premiär. Kanske något för Den Andra Operan i samarbete med någon institution kan bli först?
Claes Wahlin