Den österrikiske skådespelaren, regissören och teaterchefen Otto Schenk har avlidit 94 år gammal. Hans far var jurist och modern italienska från Trieste. Schenk utbildade sig vid Max-Reinhardt-Seminar i hemstaden Wien och inledde sin karriär som skådespelare vid Wiener Volkstheater och Theater in der Josefstadt. Hans teaterkarriär omfattade hela 130 roller, gärna i det komiska facket.
Debuten som operaregissör skedde på Landestheater i Salzburg 1957, där han iscensatte Trollflöjten. Schenks genombrott som operaregissör kom när han satte upp Alban Bergs Lulu på Theater an der Wien 1962. Två år senare regisserade han Jenůfa på Wiener Staatsoper, en scen där han iscensatte hela 31 operor. Själv såg jag under Wiener Festwochen 1981 och 1982 sju av hans uppsättningar: Andrea Chénier, Läderlappen (där han spelade Frosch), Brudköpet, Fidelio, Triptyken, Kärleksdrycken och La traviata.
Otto Schenk regisserade två uruppföranden: Gottfried von Einems Besök av en gammal dam och Kabale und Liebe. Hans iscensättning av Rosenkavaljeren från 1968 står fortfarande på Wiener Staatsopers repertoar. Sista produktionen här blev Den listiga lilla räven 2014.
Vid Salzburgfestspelen sommaren 1981 regisserade han uruppförandet av Friedrich Cerhas Baal. På Metropolitan i New York debuterade han med Fidelio 1970. Här satte han upp Nibelungens ring 1986–88, spelad fram till 2009, i Günther Schneider-Siemssens scenografi. Det var en traditionell version av tetralogin, som älskades främst av konservativa wagnerianer (finns utgiven på dvd). Schenks sista uppsättning på Met blev Don Pasquale 2006 med Anna Netrebko som Norina.
Otto Schenk regisserade också på Bayerische Staatsoper i München (Rosenkavaljeren, Läderlappen och La bohème), Covent Garden i London och Teatro alla Scala i Milano. Första säsongen på den då nya Göteborgsoperan iscensatte han Läderlappen, där sonen Konstantin Schenk dirigerade.
Sista teaterrollen för ”Otti” blev Firs i Tjechovs Körsbärsträdgården på Theater in der Josefstadt 2019. Här var han också teaterchef mellan åren 1988 och 1997.
Sören Tranberg