Wozzeck på Kungliga Operan

Tre månader innan första världskriget bryter ut går Alban Berg på teater. Man ger Georg Büchners pjäs Woyzeck (som ännu stavades Wozzeck på grund av en felläsning i de svårlästa manuskripten). Uppsättningen gör intryck. Kvällen efter ser han pjäsen igen. Idén att göra en opera av Büchners pjäs föds förmodligen vid den här tiden, men första världskriget kommer i vägen. Från omkring 1917 arbetar Berg med operan som står färdig först 1924. Året efter blir det premiär i Berlin (med den svenskfödda sopranen Sigrid Johanson som Marie) och framgången är betydande. Berg samlade 266 recensioner i sin klippbok. Operan sätts upp runt om i Europa och i USA.

Man kan tycka det är en smula märkligt att Wozzeck fick en sådan framgång mitt i 1920-talet, ett decennium när publiken flockades kring Brecht och Weills Tolvskillingsoperan eller Ernst Kreneks omåttligt populära Jonny spielt auf. Richard Strauss borgerliga komedi Intermezzo hade premiär 1924 och två år senare hade Puccini (nästan) skrivit klart Turandot. Å andra sidan får Schönbergs Erwartung från 1909 scenisk premiär först 1924. Den tyska publiken var musikaliskt kunnig och det fanns en öppenhet för nya intryck. Den skandal som omgav uppförandet av Bergs ”Altenberger Lieder” 1913 (polis tillkallades, en ironisk tidningsrubrik löd ”12 döda, 20 skadade, 110 saknade”) är ett decennium och ett krig senare knappt ett minne.

År 1925 ligger Wozzeck rätt i tiden, Büchners pjäs var redan en klassiker, historien om den hunsade beväringen låg inte särskilt långt från kriget eller världen utanför operahusen och teatrarna. Och den musikaliskt kunniga publiken kunde identifiera Bergs alla musikaliska spår, oaktat det gällde kända former som fuga eller sonat, eller korta allusioner till Mozart och Richard Strauss. I dag torde Bergs tonspråk, grundat i Schönbergs tolvtonsteknik, även om matematiken – alla symmetrier – spelar en roll, kännas hemtamt. I operan hörs vad som senare kommer, Violinkonserten och ”Lyrisk svit”; mjuka verk med en suggestiv skönhet.

Alban Berg ville se en realistisk uppsättning av operan. Han gjorde noggranna scenanvisningar, möjligen en smula oroad över vad en regissör kunde hitta på. Inget fick avleda uppmärksamheten från dramat, och just att låta musiken förstärka dramat är något som gör operan så modern, förvisso med rötter i inte minst Strauss Salome och Elektra, liksom Hauptmanns och Wedekinds dramatik spökar i bakgrunden.

Uppsättningen på Kungliga Operan är den fjärde sedan 1957, när Göran Gentele därmed förde in modernismen på operan. Hans Alfredson regisserade uppsättningen 1984 (Esa-Pekka Salonen dirigerade) och 2000 kom Götz Friedrichs minnesvärda iscensättning med Loa Falkman och Katarina Dalayman i huvudrollerna. Richard Brunels uppsättning är en samproduktion med operan i Lyon. Den franska premiären ägde rum så sent som i oktober. 

”Vokalt finns här inget att beklaga, men det vore intressant att se hur Mattei tar sig an rollen.” 

Här möter vi en Wozzeck i nutid. Övervakningssamhället och medicinska experiment sker i större skala och är inte längre begränsade till en militärförläggning. Den gråa nakna scenbilden med sitt kalla ljus ger intryck av att vi befinner oss i en anonym förort där överheten – Läkaren, Kaptenen (och här även en Präst) – kan utföra sitt grymma värv utan protester. Således inga gröna ängar att skära pinnar åt Kaptenen i, ingen sjö att begå självmord i och ingen lekplats där Barnet kan leka med sin käpphäst medan de andra berättar att hans mamma är död.

På den nakna scenen finns övervakningsutrustning, medicinska attiraljer och en industristrålkastare med funktionen hos en förhörslampa. Från sidan skjuts likt ett stort dockskåp Maries socialrealistiska lägenhet in: matplats, mikrougn, kylskåp, barnteckningar och teve samt innanför ett draperi ett sovrum. Det är kokvråns diskho som får ersätta sjön där Wozzeck kastar kniven och lekplatsen är ersatt av middagsbordet med de döda föräldrarna där Pojken äntligen får äta en familjemiddag – innan scenens ljus släcks och mörkret faller både bokstavligt och metaforiskt.

Brunel har gjort en handfull perspektivbyten, som att Wozzeck väljs ut bland flera för experiment i en tillagd tyst prolog, eller att Marie i scenen där hon blir förtjust över de rakryggade soldaterna riktar sig till Pojken, liksom att slutscenens barnlek kommer via en tecknad tv-serie. Justeringarna adderar oftast, men inte alltid, till operan och jag kan tycka att de inskjutna scenrummen glider ut och in lite för ofta.

Peter Mattei var på premiären dessvärre sjuk, och han ersattes av Stéphane Degout, en baryton som jag tidigare hört i operor av Monteverdi och Rameau. Han har en bred repertoar och som Wozzeck (som han också gjorde i Lyon) är han synnerligen säker. Hans Sprechgesang är mjuk men stabil, sårig men vokalt helgjuten trots Bergs alla raska tempobyten och rytmiska ojämnheter. Malin Byströms sopran har kraft och fokus med en värme som rollfiguren söker men förnekas.

John Erik Elebys imponerande basbaryton gör Doktorn till en hemsk och auktoritär figur, vilket är helt rätt, tätt följd av Niklas Björling Rygerts Kaptenen och Klas Hedlunds Tamburmajoren. Vokalt finns här inget att beklaga, men det vore intressant att se hur Mattei tar sig an rollen. 

Hovkapellet spelar pregnant under Alan Gilberts ledning där både de dramatiska momenten förskräcker och de vackra mellanspelen får den skörhet och längtan de ska ha. Slutligen: liksom Berg såg Büchners pjäs två gånger, kan det nog vara värt att göra samma sak med denna Wozzeck.

Claes Wahlin