Banse, Reuter, Breslik, Gantner, Drole, Bauer, Laurenz, Kehrer. Salzburger Bachchor, Salzburger Festspiele und Theater Kinderchor, ORF Vienna Radio Symphony Orchestra/Honeck
Capriccio C5515 [2 cd]
Distr: Naxos
Walter Braunfels (1882–1954) största framgång som tonsättare var premiären 1920 i München på operan Die Vögel (Fåglarna) baserad på Aristofanes komedi. Den spelades över femtio gånger på två år och var högt beundrad av publik och kritiker.
Braunfels blev senare under tjugotalet rektor för den statliga musikhögskolan i Köln men avskedad 1933 efter nazisternas maktövertagande. Braunfels hade nämligen judiskt påbrå. Egentligen var han vad som enligt Nürnberglagarna definierades som ”halvjude”, men Reichsmusikkammer stämplade honom (möjligen av hygglighet) bara som ”kvartsjude” eller ”Mischling ersten Grades”, vilket innebar att han visserligen inte kunde inneha några ämbeten och att hans musik inte fick spelas, men han slapp utsättas för förföljelse. Braunfels kom inte att emigrera utan drog sig undan i inre exil vid Bodensjön.
Där vid Bodensjön arbetade han flera år på en opera om Jeanne d’Arc, färdigställd 1943. Efter nazismens sammanbrott återfick Braunfels tjänsten i Köln, men hans sakligt senromantiska musik passade inte längre i det musikpolitiska klimat som rådde efter kriget. Han rönte samma öde att glömmas bort som många andra tyska tonsättare som nazisterna mönstrat ut.
I skivbolaget Deccas så betydelsefulla satsning på ”Entartete Musik” blev dock inspelningen 1995 av Braunfels Fåglarna en av de mest uppmärksammade inslagen, och någon gång då upptäckte man också existensen av hans aldrig framförda Jeanne d’Arc-opera.
En av dem som ivrigast gick i bräschen för Braunfels glömda musik var dirigenten Manfred Honeck, som under sin tid som chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester lät uruppföra Braunfels Jeanne d’Arc konsertant i Stockholm 2001. Ett sceniskt uruppförande i Berlin 2008 gick i stöpet genom att regissören Christoph Schlingensief insjuknade och dog. Större internationell uppmärksamhet fick verket genom ett konsertant framförande vid Salzburgfestivalen 2013. Det är en inspelning från det framförandet som nu med elva års fördröjning når oss.
”Ett sceniskt uruppförande i Berlin 2008 gick i stöpet genom att regissören Christoph Schlingensief insjuknade och dog.”
Braunfels, som skrev libretton själv, bygger inte likt Temistocle Solera i Verdis Malmö-aktuella Giovanna d’Arco på Schillers drama Jungfrun från Orleans utan på själva domstolshandlingarna från rättegången mot henne. Men med en del egna tillägg som att en viss Gilles de Rais är en viktig person i operan som tillbedjare av Jeanne. Gilles de Rais är ju annars känd som förebilden till Riddar Blåskägg, och det är litet förbryllande att här möta honom i en helt annat slags roll. Jag förstår faktiskt inte vad Braunfels tänkte med det.
Musiken är stramt senromantisk, det vill säga här finns inga starka uttryck åt det expressionistiska hållet som hos Richard Strauss. Dramats gång tydliggörs skickligt och tydligt i ett genomgående uttrycksfullt parlando, men jag saknar den musikdramatiska nerv som skulle kunna göra det här verket sceniskt effektivt.
Framförandet är optimalt. Juliane Banse, som också sjöng rollen vid uruppförandet i Stockholm, är en strålande intensiv Jeanne, medan danske Johan Reuter gör en pregnant Gilles de Rais. Även fina röster som Martin Gantner, Pavol Breslik och Tobias Kehrer i övriga roller. Manfred Honeck övertygar fullkomligt om sin hängivenhet för Walter Braunfels sak.
Lennart Bromander