Intervju med Per Boye Hansen

Intervjun med Per Boye Hansen gjordes i juli över zoom. Han satt på sitt kontor beläget vid Václavplatsen med Nationalmuseet i fonden. Efter att ha bevakat både Brudköpet (en produktion som man gästspelade med i somras vid festspelen i Nyslott) och Dalibor i våras på Nationalteatern var jag nyfiken på vad han har uträttat i Prag under sina fem år som operachef.

Hur kom det sig att du blev chef i Prag?

– Jag blev inviterad till Prag våren 2018. Och här hade jag inte varit sedan mina tonår, då jag sprang i en orienteringstävling 1975. Jag blev överraskad över att man sökte en utländsk konstnärlig chef och det blev första gången som den posten inte hade tillsatts med en tjeck. Jag hade inga kontakter här. Mitt uppdrag var bland annat att öppna operalivet i Prag mot den internationella operavärlden. 

Det tjeckiska musiklivet har en stark musikalisk tradition som man är mycket stolt över, eller hur? 

– Jo, traditionen och medvetandet om tjeckisk musik är både rik och stark. Den är verkligen integrerad och inarbetad hos tjeckerna. Smetana var den viktigaste personen i byggandet av den tjeckiska identiteten. I landet finns tio professionella operahus. Min ambition har varit att öppna huset för internationella impulser och samtidigt visa världen tjeckernas egen storslagna operalitteratur.

– Jag ansvarar för repertoaren i de tre operahusen i Prag. På Nationalteatern har jag god hjälp av musikchefen Robert Jindra, som också har en internationell dirigentkarriär vid operahusen i München, Dresden och Frankfurt. Han ansvarar i första hand för den tjeckiska repertoaren. På Statsoperan är ukrainaren Andriy Yurkevych chefsdirigent.

Hur skiljer sig repertoaren åt i de tre operahusen?

– Totalt ger vi 40 verk under en säsong, varav åtta-nio är nyuppsättningar. Statsoperan (Statní opera) invigdes 1888, då som den Nya tyska teatern. Här var tonsättaren och dirigenten Alexander von Zemlinsky chef mellan 1911 och 1927. Under åren 1949 och fram till 1989 kallades operahuset för Smetanateatern. Efter murens fall var teatern självständig, men år 2011 slog man ihop de tre operascenerna under en och samma organisation. Våra två orkestrar består av 120 musiker var och våra två körer har vardera 60 sångare. Vi framför totalt cirka 320 operaföreställningar per säsong i de tre operahusen.

”Operahuset kallas för Gyllene kapellet och är närmast en ”religiös” mötesplats för den inhemska publiken. Dessutom spelar vi populära operor som Carmen och Barberaren i Sevilla, eftersom det här huset ofta besöks av familjer som går på operan för första gången.”

På Statsoperan spelas mycket av den stora romantiska 1800-talsrepertoaren, med många verk av Verdi, Puccini och Wagner. En annan tyngdpunkt har varit senromantiska verk och 1900-talsoperor som sällan har framförts i Tjeckien. I våras spelade vi György Ligetis Den stora makabern med Marcus Jupither som Nekrotzar. Makabern blev en stor framgång och publiksuccé då det inte fanns några förutfattade meningar om verket. 

– På Nationalteatern spelas i första hand tjeckiska operor. Operahuset kallas för Gyllene kapellet och är närmast en ”religiös” mötesplats för den inhemska publiken. Dessutom spelar vi populära operor som Carmen och Barberaren i Sevilla, eftersom det här huset ofta besöks av familjer som går på operan för första gången.

– På Stavovské divadlo, där Don Giovanni uruppfördes 1787, ges i första hand Mozartoperor, men den här säsongen sätter vi upp Cherubinis Medea.

– Nyligen blev operan i Prag nominerad till årets operahus av International Opera Awards. Vilket som utses till årets operahus avgörs vid prisutdelningen som äger rum i München den 2 oktober. 

Den här säsongen gör ni åtta nyproduktioner …

– Vi inleder med Verdis Otello, därefter Fibichs Šárka, Faust, Rameaus Platée, Cherubinis Medea, Manon Lescaut, Jenůfa och sist Reimanns Lear. 

Har tog ni er igenom pandemin?

– Då fick vi dra ner på verksamheten och stuva om ordentligt. Vi kunde ändå producera Rigoletto och Don Giovanni för tjeckisk tv. Trots att vi gick på sparlåga och med ekonomiskt bortfall fick alla anställda sina löner.

Till 150-årsjubileet av uruppförandet av Richard Wagners Nibelungens ring ryktas det om att teatralogin ska spelas i Prag …

– Det stämmer! Vi kommer att ge Ringen uppdelad mellan Nationalteatern och Statsoperan. Vi inleder med Rhenguldet i mars 2026 på Nationalteatern. Året därpå kommer Valkyrian följd av Siegfried på Statsoperan 2028. Allt avslutas med Ragnarök på Nationalteatern samma säsong. Första hela Ring-cykeln ges i maj/juni 2028 och då under sex dagar, samma intervall som mellan föreställningarna i Bayreuth. 

– Här besätter vi flera ledande roller med tjeckiska sångare. Adam Plachetka gör Wotan, Štefan Margita, som har gjort en stor internationell karriär, gestaltar Loge i Rhenguldet och det blir hans sista roll med Nationaloperan. Fricka görs av Štěpánka Pučálková, som sedan flera år tillhör ensemblen vid Semperoperan i Dresden. Aleš Briscein sjunger Mime i Siegfried och den ukrainske tenoren Denis Pivnitsky debuterar i rollen som Siegfried. Den slovakiska regissören Sláva Daubnerová, som de senaste åren även gjort sig ett namn internationellt, kommer att stå för den första uppsättningen av Ringen på över hundra år i Prag. Boris Kudlička svarar för scenografin, medan Robert Jindra dirigerar i båda operahusen med var sin orkester. 

”I den tjeckiska skolan får alla spela ett instrument och lägg därtill musikskolorna med gratis undervisning.”

– Vi kommer också att sätta upp Parsifal direkt efter Rhenguldet 2026, vilket är 150 år sedan Bayreuthfestivalen invigdes. Andreas Homoki regisserar verket för första gången och som dirigent har vi anlitat Markus Porschner, som har erfarenhet som Bayreuthdirigent. 

Hur upplever du det tjeckiska musiklivet jämfört med t.ex. det norska?

– Det är främst utbildningen som skiljer sig åt. I den tjeckiska skolan får alla spela ett instrument och lägg därtill musikskolorna med gratis undervisning. I Prag finns det fyra symfoniorkestrar utöver operaorkestrarna. Tala om mångfald! 

– Det finns givetvis skillnader och jag kunde inte bara ta mina tidigare erfarenheter och applicera dem här. Allt går inte att överföra vare sig kulturellt eller politiskt. Det är olika premisser. Bäst blir blandningen om den består av tradition och innovation. 

Vilka andra scener samarbetar ni med?

– Vi har producerat de tre Da Ponte-operorna ihop med operahuset i Mannheim och vi har även framtidsplaner för samproduktioner med Antwerpen. Semperoperan i Dresden hyrde in vår produktion av Katja Kabanova. Inhemskt har vi haft ett samarbete med Ostrava, som har gästspelat med operor av Viktor Ullmann och Hans Krása inom ramen för projektet Musica non grata, där vi under en fyraårsperiod har presenterat verk av tonsättare som förföljdes av nazisterna.

Detta stora projekt finansierades delvis via den tyska regeringen i Berlin. Vad var det för kultursatsning?

– Det var ett mycket omfattande projekt där vi själva producerade stora operaproduktioner av kompositörer som Arnold Schönberg, Kurt Weill, Franz Schreker, Paul Abraham, Alexander Zemlinsky, Paul Hindemith, Jaromír Weinberger. Och inte minst Erwin Schulhoffs avantgardistiska mästerverk Flammen, som väckte stor internationell uppmärksamhet. Dessutom producerades ett antal konserter, symposier och flera publikationer. 

Hur finansieras operaverksamheten i Prag?

– Den är underfinansierad. Sponsringen har ökat under min tid, men det är kulturministeriet som ser till att verksamheten finansieras fullt ut. Sedan är biljettförsäljningen mycket viktig. Vi har en stor respons från publiken.

Har du lärt dig tjeckiska?

– Nej, det är för svårt och inte är det lättare ju äldre man blir. Jag trivs väldigt bra i Prag och en helg i månaden åker jag till Oslo för att umgås med min fru. Sommarsemestern firar jag på Sörlandet, söder om Oslo, med att bland annat fiska. 

Sören Tranberg