Orest på Det Kongelige Teater, Gamle Scene

Det råder olika bud om vad som egentligen hände med Orestes sedan han tagit hämnd på sin mor Klytaimnestra. Enligt vissa källor jagades han till döds av hämndgudinnorna, erinnyerna, enligt andra reste han med vännen Pylades till Tauris och hämtade sin syster Ifigenia. 

I Manfred Trojahns opera Orest stannar Orestes i Mykene tillsammans med sin hämndbesatta syster Elektra. Dit kommer Menelaos tillsammans med den mördade Klytaimnestras syster Helena på väg till Sparta från Trojanska kriget. Dessutom har de med sig sin dotter Hermione. Trojahns åttio minuter långa opera uruppfördes i Amsterdam 2011 och efter uppsättningar i bl.a. Wien, Zürich och Hannover får den i Köpenhamn nu sin skandinaviska premiär. Manfred Trojahn (f. 1949) är som operatonsättare ett stort och respekterat namn i framför allt sitt hemland Tyskland men knappast så känd hos oss. Det borde han vara. 

Hans Orestesopera skildrar alltså en extremt laddad familjesituation, där mycket handlar om skuldkänslor, men också om matriarkat. Enligt Trojahns version hade nämligen till Apollons stora misshag Klytaimnestra etablerat ett matriarkat i Mykene sedan hon mördat maken Agamemnon. Det var detta som fick Apollon att tubba Orestes att mörda sin mor snarare än att utkräva hämnd för mordet på Agamemnon.

Trojahns opera tar alltså sin början där Richard Strauss Elektra slutar, och det är också något som hörs. Trojahns tonspråk är modernt men minst lika expressionistiskt som i Strauss opera. Till karaktären påminner det en del om Aribert Reimanns Lear. Det finns glimtvis direkta anknytningar till Strauss opera, och man hajar till, när Elektra på ett ställe utbrister ”Allein … allein” (hennes inledningsord i Strauss opera). Elektragestalten är alltså påtagligt densamma, och i Elisabeth Janssons närmast gastkramande starka gestaltning är hon en besatt mordängel styrd av sina tvångstankar och tvångsrörelser. Orestes slits itu av kraven från systern och från Apollon, och Christoph Pohl är mycket övertygande både i sina skuldkänslor och genom sin vackra baryton. 

Dramat på scenen får sin hårresande kulmen när Orestes skär halsen av Helena (stramt gestaltad av Ida Falk Winland). Som ett litet hoppgivande slut säger dock Orestes nej till Apollon, Thomas Blondelle med intensitet i sin tenor. Orestes och Hermione tar sig i stället bort tillsammans från den mörklagda scenen med hjälp av varsin ficklampa, men med tanke på att Orestes just tagit livet av Hermiones mamma är det svårt att tänka sig någon framtida kärlekslycka. Hermione är ett parti med skyhög tessitura och sjungs med klangkraft och tonsäkerhet av den norska sopranen Caroline Wettergreen.

Kasper Holten står för regin, och han håller spänningen på topp hela tiden. Steffen Aarfings scenbild domineras av en hög vägg med en stängd port i mitten, blodstänk syns litet här och var. Köpenhamnsoperans nya chefsdirigent Marie Jacquot har gjort ett suveränt arbete med orkestern, där Trojahns superexpressionistiska toner klingar med maximal klarhet och kraft. En stor kväll på Köpenhamnsoperans gamla scen.

Lennart Bromander