Pesaro – Rossinifestivalen i Italiens kulturhuvudstad 2024

Som Italiens kulturhuvudstad 2024 satsade Pesaro naturligtvis på Rossinifestivalen med extra stort och utökat utbud. Men man kom inte att frångå sitt seriösa fokus på ett mera publiktillvänt program. De två sceniska nyproduktionerna hör till Rossinis tunga seriösa operor, medan den sedvanliga komedin är en av hans minst spelade buffor.

Tillkomna samma år 1819, sedan bortglömda i minst hundrafemtio år, har de två tungviktarna Bianca e Falliero och Ermione under de senaste decenniernas renässans fått en hög status som ett par av den tidiga 1800-talsoperans mest intressanta skapelser. Båda operorna fick nu sin tredje uppsättning i Pesaro och fick finna sig i att bli jämförda med de första uppsättningarna på 1980-talet med megastjärnor som Marilyn Horne, Katia Ricciarelli, Montserrat Caballé och Chris Merritt.

Handlingen i Bianca e Falliero utspelas i 1600-talets Venedig. Hjälten Falliero blir oskyldigt anklagad och dömd till döden för konspiration mot den spanska övermakten. Därtill kommer en sedvanlig erotisk intrig, där de båda älskande efter olika komplikationer får varandra. Produktionen signerad av Jean-Louis Grinda (regi), Rudy Sabounghi (scenografi och kostym), Laurent Castaingt (ljus) är traditionell, hållen i en stiliserad realism. Utan försök till kontroversiell regitolkning, en fyndig och vacker grundscenografi med stora flyttbara kuber, elegant ljussatt i gulbruna färgsättningar blir det en väl fungerande iscensättning.

Bianca e Falliero är en monumentalt storslagen uppvisning i belcantosång på högsta nivå. Särskilt Fallieros parti med två långa krävande sångscener är bland de mest fordrande en mezzosopran kan ge sig på. Aya Wakizono med varm skön mezzo bemästrar dem med intensitet och briljans, även om man saknar det penetrerande stinget i koloraturruladerna. Jessica Pratt överträffar sig själv i perfekt koloraturdrillande och hisnande höjdtoner. Dmitry Korchak som Biancas far Contareno, en av Rossinis många obehagliga tenorpappor, har en av de mest kravfulla tenorariorna på sin lott. Korchak klarar den suveränt men är blek och diffus i sin sceniska framtoning. Välbehövlig bassvärta tillförs av basarna Giorgi Manoshvili och Nicolò Donini i mindre roller. 

Roberto Abbado, numera nestor bland belcantodirigenter, leder säkert, tydligt och välbalanserat den nationella symfoniorkestern från italienska radion, som blir alltmer varm i kläderna i sin egenskap av festivalens huvudorkester.

Till skillnad från Bianca e Falliero, som under sin första säsong på La Scala slog rekord med 39 framföranden, kommer Ermione med premiär i Neapel att bli Rossinis största fiasko och upplevde bara några få föreställningar innan den sedan försvann totalt. Ermione utspelas i efterdyningarna av det trojanska kriget efter Jean Racines franskklassiska tragedi, som i sin tur har Euripides tragedi som förlaga. 

Handlingen kan lätt sammanfattas: Orestes älskar Ermione, dotter till den sköna Helena. Ermione älskar i sin tur kung Pyrrhus (Pirro) som älskar Andromake, den trojanske hjälten Hektors tillfångatagna änka som endast lever för att skydda sin son Astianatte (Astyanax). Orestes älskar passionerat och hopplöst Ermione. På uppmaning av den rasande försmådda Ermione mördar Orestes Pirro.

Den tyske regissören Johannes Erath har tillsammans Heike Scheele (scenografi) och Jorge Jara (kostym) intagit Vitrifrigo-arenans spatiösa scenrum som indelats med neonramar i tre sektioner och utökats på sidorna med videoprojektioner och plattformar för sångarna. Produktionsteamet Bibi Abel (video) och Fabio Antoci (ljus) presenterar Ermione som en makalös multimediashow. Det är den hopplösa kontaktlösheten, personerna insnärjda i sina våldsamma och obesvarade passioner som uppsättningen vill visa. Långt bak i scenrummets mitt ser man ett bord efter ett praktfullt gästabud som gått överstyr, en talande om inte helt originell bild av dekadansen vid kung Pyrrhus hov. Pyrrhus och Ermione är placerade på varsin sida av scenen. Överhuvudtaget är alla i denna våldsamma kärlekskarusell ofta placerade lång ifrån varandra och möts bara i aggressiva konfrontationer.

Vokalt presenteras här en veritabel starcast. Titelrollen är ett häpnadsväckande tidigt exempel på ett psykologiskt penetrerande kvinnoporträtt, som inte får sin motsvarighet förrän i det sena 1800-talet. Ermiones slutscen på nästan fyrtio minuter framstår sammantaget med sina fyra arior, insprängda i ett flöde av recitativiska och ariosa passager, som en av operalitteraturens naknaste skildringar av den obesvarade kärlekens desperation, förtvivlan och hämndbegär. 

Anastasia Bartoli, skrämmande skön i en goth outfit, påminnande om mamma Morticia i Familjen Addams, behärskade rollen totalt med övertygande vokala och sceniska utryck. Det sistnämnda hade man gärna följt på närmare håll. Tyvärr – och det blir min grövsta invändning mot uppsättningen – tillät det visuella överdådet oss inte att följa Ermiones själsutveckling på närmare håll. Ermione är lika mycket ett psykologiskt kammarspel som skulle kunna iscensättas med ännu bättre resultat som ett sparsmakat stycke av Strindberg, O’Neill eller Norén. 

Juan Diego Flórez, numera även musikalisk chef för festivalen, gjorde här sedan sin legendariska debut 1996 sin tolfte roll i sin sextonde uppsättning. Han gör ett intensivt porträtt av den neurotiske Orestes. Helt jämbördig som Pyrrhus är Enea Scala, den yngre generationens främste uttolkare av Rossinis baritenorala roller. Båda går segrande ur de laddade duellerna av neurotiska höjdtoner och aggressiva koloraturexplosioner. Som Andromake hördes Victoria Yarovaya med varm generös mezzo, och även Antonio Mandrillo som Pilade är utmärkt. Michele Mariotti, som än en gång visade att han är en av världens främsta Rossinidirigenter, framhäver omsorgsfullt varje detalj i partituret.

Ermione blev i sanning något av knutpunkten för flera generationer av festivalens och Rossinisångens historia. Festivalens konstnärlige chef är Ernesto Palacio, berömd Rossinitenor som medverkade som Pyrrhus i den första kompletta Ermione-inspelningen, där titelrollen sjöngs av den likaledes betydande sopranen Cecilia Gasdia, mor och sånglärare till Anastasia Bartoli. Dirigenten Michele Mariotti är son till Gianfranco Mariotti, en av festivalens viktigaste förgrundsgestalter och grundare.

”En mer smittande rolig uppsättning får man leta efter. Högt tempo, fyndiga idéer och fullkomligt befriad från uttjatade regigrepp” var min upplevelse av L’equivoco stravagante vid premiären 2019, (se OPERA nr 5/2019), som repriserades i somras. Och det är bara att konstatera att uppsättningen av regiteamet Moshe Leiser och Patrice Caurier har behållit sin fräschör och till och med överträffades i år. 

Här ska framför allt nämnas Nicola Alaimo i buffabasrollen Gamberotto, Maria Barakova och Pietro Adaini som kärleksparet, men framför allt dirigenten Michele Spotti som drev i gång Filarmonica Gioachino Rossini med makalös drive och entusiasm.

Erik Graune