La Gazzetta på Läckö slottsopera

Läckö slottsopera startade sin verksamhet sommaren 1997 och har sedan dess producerat 26 operauppsättningar. Verksamheten har vuxit för varje år och vad man har åstadkommit kan inte nog uppskattas. Repertoarvalet ligger nästan alltid utanför gängse allfarvägar och vi har genom åren bjudits på operarariteteter av tonsättare som Emmanuel Chabrier, Hector Berlioz, Heinrich Marschner och dessutom två svenska uruppföranden. I somras bjöds publiken på  Gioachino Rossinis La Gazzetta (Tidningen).

Själv har jag nästan varje sommar varit på Läckö eftersom verksamheten är något av det mest spännande och konstnärligt högtstående i det svenska sommaroperalandskapet. I somras fick La Gazzetta sin Sverigepremiär – en opera som Rossini komponerade mellan succéerna Barberaren i Sevilla och Askungen. La Gazzetta-uvertyren återanvände han i Askungen. Operan fick sin urpremiär i Neapel 1816 med libretto av Giuseppe Palomba efter Carlo Goldonis pjäs Il matrimonio per concorso (1763). Nu hade regissören Lars Bethke och designern Lehna Edwall anförtrotts att sätta upp sommarens produktion. Redan 2017 svarade de för en mycket lyckad iscensättning av En turk i Italien (Il turco in Italia) på Läckö.

Bethke borde nu få chansen att regissera en uppsättning på någon av våra större operascener.

På ett hotell utspelar sig La Gazzetta där den rike affärsmannen och bufflige uppkomlingen Pomponio (Martin Hatlo) sätter in en annons i lokaltidningen ”La Gazzetta”. Han söker en god make till sin dotter Lisetta (Minna Tägil). Hon är naturligtvis inte alls med på noterna utan har redan en fästman in spe i hotellchefen Filippo (Richard Hamrin). Medan Alberto (Theodor Uggla) går igång på annonstexten. En annan pappa och hotellgäst, Anselmo (Lars Arvidson), beslutar att gifta bort sin dotter Doralice (Josefine Andersson) med rucklaren Traversen (Nils Gustén).

Under första aktens final snurrar farskarusellen än snabbare, och här känns musiken igen från Barberaren i Sevilla. I andra akten anordnar Filippo en maskerad för att lura i Pomponio att hotellet kommer att få besök av en högt uppsatt och betydelsefull person. I själva verket är det Filippo själv som klär ut sig. Dessförinnan har han utgett sig för att vara gift med en annan hotellgäst, La Rose (Ulrika Skarby), vilket gör Lisetta hämndgalen och det märker hennes pappa. Lite senare återförenas Lisetta och Filippo tack vare hjälp av La Rose. Pomponio utmanas av Filippo på duell och han tvingas knäböja och vill nu omedelbart checka ut. Lisetta spelar då upp en svimningsscen, assisterad av Doralice och La Rose. Filippo arrangerar till slut en maskerad där Pomponio hånas av de fyra ungdomarna. Till slut avstår Traversen från Doralices hand och de två kärleksparen får varandra medan de inbilska fäderna blir dragna vid näsan. Och allt slutar lyckligt.

I Lars Bethkes version befinner vi oss i nutid där tv-kanalerna har gått i konkurs och internetsajter som match.com, Ligga och Tinder har havererat, så därför annonserar Pomponio i lokaltidningen.

Bethke är en mycket god personinstruktör och han har en utpräglad fingertoppskänsla för den komiska tajmningen som finns i verket. Han borde nu få chansen att regissera en uppsättning på någon av våra större operascener. Samarbetet med Lehna Edwall är både tajt och sömlöst. Hennes färggranna kostymer bidrar också till att det hela förhöjs än mer.

Den vokala nivån höll allra högsta klass. Ny för mig var den norske basbarytonen Martin Hatlo som Pomponio, med klara drag av Donald Trump. Samma stora ego och uppblåsthet. Klart lysande var koloratursopranen Minna Tägil som Lisetta, som serverade sina fioriturer med stor briljans. Hon var också riktigt obetalbar sceniskt i en komisk shoppingsscen i första akten. Josefine Anderssons Doralice hade lånat drag av den amerikanska skådespelaren och sångaren Cher. Medan Nils Gusténs Traversen på kornet liknade modeskaparen Karl Lagerfeld och Ulrika Skarbys La Rose den brittiska modejournalisten och Vogueredaktören Anna Wintour.

Vem Theodor Uggla (Alberto) i vit smoking skulle föreställa grubblade jag förgäves på. Johnny Bode, kanske? Uggla äger en fin lyrisk tenor som passar alldeles perfekt för Rossinisång och han har dessutom en komisk ådra som han fick utlopp för här.

Musikaliskt ansvarig var som vanligt Läckö slottsoperans konstnärlige chef, Simon Kim Phipps, som ur sina musiker fick fram ett orkesterspel med stor precision, elegans och känsla för idiomet. Det var en bejublad operapremiär!

Catarina Gnosspelius – som här svarade för den fina svenska översättningen – slutade efter sommarens produktion för att bli ny vd och konstnärlig ledare för Vadstena-Akademien. Hon har betytt mycket för utvecklingen på Läckö, allt sedan hon blev verksamhetsledare 2008.

Nu tar hennes högra hand Frida Engström över verksamheten. Sopranen Engström har tidigare framträtt i några huvudroller på Läckö, men har efter hand blivit än mer involverad i den dagliga verksamheten. Vad kommer hon att bjuda på nästa sommar? Det ryktas om en Offenbachoperett…

Sören Tranberg