Lucia di Lammermoor med Skånska Operan

Under sommaren 2024 har Skånska Operan dragit runt med Gaetano Donizettis Lucia di Lammermoor bland ett antal slott och herresäten i Skåne plus en småländsk avstickare till Kalmar slott. Själv såg jag den en månad efter premiären på Palladium i Malmö, en angenäm lyxbiograf från 1920, numera funktionell konsertlokal och väl lämpad för opera i miniformat. Kören hade reducerats till tre personer och orkestern till fem (flöjt, piano, violin, viola och cello), men protagonisterna på scenen satsade fullt ut på största möjliga operaeffekt.

Kanske var det erfarenheterna från sommarens utescener som gjorde att solisterna oftare satsade mer på kraft-bel canto än lyriskt bel canto. Särskilt gäller det Markus Pettersson som Edgardo (fast här Edgar eftersom det sjungs på svenska). Han har en potent tenor som säkert också har lyriska sidor. Dem hade jag gärna hört mer av. Hans dramatiska utspel var i varje fall starkt liksom hos hela ensemblen; bröllopsscenen med den geniala sextetten blev som sig bör en dramatisk kulmen. Regissören Ola Hörling har varit lyhörd med personregin, även om han arbetat med konventionella metoder; här finns inga undertexter eller psykologiska subtiliteter. Skurkaktigheten hos Lucias bror blir övertydlig men ändå övertygande i Helgi Reynissons uttolkning, och Øystein Skre har tillräcklig basresonans för den hale prelaten Raymondos parti.

Men en föreställning av Lucia står och faller med den sopran som gestaltar titelrollen, och Linnéa Sjösvärd gör en mer än aktningsvärd insats. Hennes höjdtoner sitter fint liksom vansinnesduetten med den obligata flöjten, och även om det finns mer av kraft och drama i rösten än lyrisk elegans har hon ett fast grepp om detta ikoniska sopranparti.

Om de vokala insatserna är respektabla har jag större problem med ”orkestern”. Inget ont om musikerna i sig, men arrangemanget för flöjt- och pianokvintett är alltför platt. Just genom att partituret följs så nära som möjligt blir uttrycket paradoxalt nog förvanskat. Alltför mycket blir till banal bostonvals, oavsett om det är tretakt eller inte.

Malmö Opera sände härom året ut en annan Donizettiopera på regionturné, Lucrezia Borgia, och då med en mycket udda trio som ”orkester”, ackordeon, klarinett och violin. Daniel Fjellström hade gjort ett fyndigt arrangemang, som visserligen säkert skulle ha fått Donizetti att höja på ögonbrynen men som passade vad som hände på scenen förvånansvärt bra. Skånska Operans Lucia hade förtjänat en sådan mer kreativ lösning av den instrumentala problematiken.

Lennart Bromander