Fotografen på Vadstena-Akademien, Vadstena Gamla teater

En parad av kvinnliga pionjärer ur det svenska 1800-talet besöker fotografen Emma Schensons studio vid Fyrisån i Uppsala. Ur skuggor och dagrar kliver de fram i ljuset – författaren Frida Stéenhoff, matematikern Louise Petrén, juridikdoktorn Elsa Eschelsson, läkaren Karolina Widerström och kartgravören Olga Herlin. Alla med prefixet ”den första kvinnan som …”. 

Anna Einarssons och Magnus Florins Fotografen, den 60-årsjubilerande Vadstena-Akademiens storsatsning för säsongen, är ett slags Jösses flickor för en nutida operapublik. Ännu en i den mäktiga vågen av historiska, ibland fiktiva kvinnliga biografier på svenska teater- och operascener de senaste åren: teatersuccén Bang, Ortrud Mann i Malmö, Camilla Blomqvists Handbok för husmödrar, Andrea Tarrodis och Helena Röhrs opera Det långa seklet. 

I Vadstena Gamla teaters stämningsfulla scenrum från tidigt 1800-tal kommer man sångarna och musikerna nära. Patrik Sörling gör comeback som regissör i Vadstena efter Strändernas svall (2001) och skapar sceniska nära-dans-ögonblick med enkla medel som ett höjt lillfinger och distanseringseffekter, där slagverkare och scenarbetare är på scen och den sparsmakade scenografin har Drottningholmskänsla. 

Magnus Florins libretto håller distansen till kvinnorna själva. Alla inspirerade av verkliga förlagor. En efter en passerar de revy, men utan att vi får lära känna dem på djupet. Jag saknar ett kvinnoporträtt som når bortom det tablåartade, redovisande. Var och en avslutar sina fifteen minutes of fame med dödsår och begravningsplats – påfallande ofta i Solna. Alla utom den anonyma tvätterskan, som är uppsättningens arbetarundantag i en värld av borgerliga kvinnor med ambitioner. 

Å andra sidan är Florin expert på att bygga upp en stramt strukturerad berättelse med känsla av rit. Här hittar man klassiska Florin-ismer som uppräknandet av föremål, kroppsdelar, kemikalier. Mörkrummet, som benämns ”det mörka rummet”, får existentiella konnotationer. När kvinnorna kräver mer utrymme, fler rättigheter och till och med erkännandet av lesbiska relationer, drabbas den stackars Herman, Emmas fotografassistent barytonen Viktor Rydén, av samma manliga rädsla för kaos och oordning som känns igen från tidigare Florin-operor som Trädgården och Syskonen i Mantua. Herman får bära mycket i den här operan. Men Rydén gör det med den äran och en påfallande vacker stämma.

Det låter över huvud taget mycket bra om Fotografens unga sångare och orkester under ledning av dirigenten Marie Rosenmir. Lovisa Wahlund Ferm gör huvudrollen Emma till en hårt hållen karriärkvinna med konstnärsdrömmar och små subtila manér. Lotta Bagge gör dubbelrollen som tvätterska och feministisk författare med scenisk agens och blodfull mezzo. Sopranen Karin Blom drar ner operans största skratt som larger-than-life-läkaren Karolina som flörtar med både kvinnor och män. Och Emmi Kauppinens högdramatiska jurist Elsa är operans mest tragiska figur – en akademiker som stoppas på grund av sitt kön och drivs till självmord. 

Det kräver sin orädda sångare att som tidiga musik-sopranen Laura del Sol Oróstica komma in med ett brak i operans sista tio minuter och leverera galna höjdtoner och nutidshysteriska utbrott à la kulning. Det är hennes rollfigur Robin som till slut sätter ljuset på fotografen Emma själv och konstaterar att det trots allt är bättre nu för kvinnorna, det spelas ju till och med en opera om dem i Vadstena! 

I Orósticas koloraturer hittar den som söker en nyckel in i kompositören Anna Einarssons mångfacetterade musikerskap. Här anas rötterna i jazzsång och experimentell sångforskning och ett lekfullt handlag med ljud och ord som skapar luft och rymd kring orkesterns få men väl valda instrument – blås, slagverk, harpa, stråkar och Irina Serotyuks accordeon som temperamentsfull krydda. Det strösslas med utmanande dissonanser men också några samtida musikklyschor som den skälvande inledningens svirrande ljusa toner. 

Kanske hade man också kunnat skippa en och annan glissandoeffekt. Men Einarssons intrikata, kontrapunktiska väv, där enskilda instrument fångar upp sångarnas röster i laddade ögonblick och suger in dem i en gemensam klang där man inte längre kan urskilja sångare och instrumentalist från varandra, gör att man ständigt har öronen på skaft. Det är en spännande plats för en lyssnare att vara på.

Hanna Höglund